Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trettiosjunde kapitlet.
Repetitionskurs med anledning af ett sorgflor.
Efter ungefär en veckas förlopp satt, lutande mot
soffkarmen i ett praktfullt kabinett i ett af de större husen vid
Drottninggatan, en man med silfverhvitt hår, hvars ansigte
var djupt fåradt, mindre dock af ålderdomssvaghet än af
sorgens tunga blystift. Hans slocknande ögon stirrade mot
en vid fönstret stående taburett, på hvilken låg en hatt med
breda skyggen af glänsande silkesfelb, men hvilken till mer
än hälften betäcktes af ett svart, veckadt flor.
Att den gamle i detta ögonblick icke hade sinnen för
någonting annat än hatten med sorgfloret, bevisades deraf,
att han hvarken hörde att dörren öppnades, eller såg huru
en i kabinettet inkommen och innanför tröskeln stående,
uselt klädd menniskofigur oupphörligen bugade sig, den ena
gången djupare och ödmjukare än den andra.
Den bugande figuren tycktes slutligen tröttna vid dessa
fruktlösa artighetsbetygelser, hvarpå man ej kan undra, och,
upphörande dermed, följde han derför med plirande ögon
riktningen af den gamles blickar samt stannade med dessa
på den der hatten vid fönstret.
Följden af denna ögonvandring blef ett högst eget
småleende på den besynnerliga figurens läppar.
»Mången har studerat stjemorna i alla sina da’r,» började
figuren vid dörren, »och likväl ej kommit till annat resultat,
än att de äro så och så många gånger större än den planet,
hvarpå vi befinna oss, samt att de ha sina bestämda banor,
som de i evighet vandrat och utom hvilka de ej få gå, ett
kolossalt enahanda utan begynnelse och ända, men som man
för öfrigt aldrig lär sig begripa.»
Vid ljudet af denna röst spratt den gamle upp från
soffan, men återsjönk ögonblickligen i sin förra sinnesslöhet.
»Det vållar den välsignade klarheten,» återtog tiggaren,
i hvilken läsaren troligen redan igenkänt magistern från
Skinnarviken; »ty det är med själens ögon som med kroppens:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
