Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visan: »I krig så går det vådeliga till, man sargas och blir
skuren som en sill». Efter kriget avancerade han vidare,
blef öfverstelöjtnant i armén, tog afsked som öfverste och
utnämdes slutligen till landshöfding i samma län, der han
som yngling varit biträde åt häradsskrifvare.
Bestämdt orätt hade den gamle underofficern som påstod
att Montgomerys hand bättre passade för trumpinnen än för
pennan. Vi känna icke hans färdighet hvad den förra
beträffar; men vi veta att det är såsom författare till Historia
öfver kriget, mellan Sverige och Ryssland 1808 och iSoy (två
delar, Urebro 1842) han förväifvat sig sitt största anseende.
Han har dessutom skrifvit åtskilliga brochyrer och
tidningsartiklar, alla i frisinnad anda. Han hade på sitt samvete
att den politiskt fromma tidningen Journalen, som utgafs
af hans svärfar, den försigtige Wallmark, en gång blef
indragen. Såsom landshöfding och närmaste granne till
Ryssland, var det icke utan att han under senaste kriget mellan
öst- och vestmakterna hade sina funderingar på Finland och
trodde att man borde smida medan jernet var varmt, en
metod som numera synes vara utdömd ur den svenska
politiska smidesstadgan. På svenska riddarhuset uppträdde
han såsom förfäktare af alla gagnande reformer samt vågade
till och med, när norska frågan var på tapeten, att sälla
sig till det fåtal som trodde att äfven andra länders fria
institutioner borde respekteras, något som hos oss likaledes
tyckes blifva urmodigt.
Slutligen hade han till den grad blifvit urmodig, att
han, såsom ledamot af krigsvetenskapsakademien, tog sig
före att der med mycken ifver försvara den uppblomstrande
folkbeväpningen, oaktadt han hade nästan hela akademien
emot sig med en och annan af våra stora fredsgeneraler och
dito öfverstar i spetsen.
»Folk som endast luktat löst krut, bli lösliga både i
hjernan och hjertat», yttrade han till den, som skrifver dessa
rader, ty han var alltid skämtsam, ungdomlig och äkta finskt
öppenhjertig, den der gubben Montgomery.
Att han framför allt älskade det land, hvars olyckliga
krigshistoria han skrifvit, må ingen undra på. »Jag har fått
återse mitt Finland,» sade han, »och jag har der blifvit
festligt emottagen. Jag kan nu dö nöjd, jag har, liksom
Runebergs fänrik, mina marknadsminnen jag också.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
