Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en tid, och det gamla Aftonbladet skulle kunna tala derorn,
då hvinandet af hans pilar beredde det gamla systemets
koryfeer flere än en sömnlös nalt, och nog skulle vålnaden
af t. ex. Indragningsmakten, i lifstiden af honom så illa
tilltygad, i sin ordning kunna störa hans sömn, i fall en
ljusets kämpe kunde bli mörkrädd.
Men det är som literaturhistoriker och skald
Sturzen-Becker med rätta innehar en af de upphöjdare platserna på
svenska parnassen. Ingen skall bestrida det. Vi ha, som
det heter, infordrat rösterna, och domslutet befanns enhälligt.
Vi behöfva i förra fallet endast påpeka hans »Grupper och
personager» och i det senare »Grefvinnan Gruffiakin», denna
dikt sublim i allt, barbarisk endast i namnet. Det mesta ur
hans rika diktsamling står värdigt vid sidan af detta större
poem. Det susar nästan öfverallt af samma höga vingslag,
och det är friskt och klart alltigenom. I sin prosa fri, är
han dock friast i den bundna formen. Ingen svensk skald
förstår att, såsom han, leka med den. Och formen, så
mångas förtviflan och qval, böjer sig lydig och glad, som
ett godt barn, under den lekande handen.
Sagans Orvar Odd hade sin fosterbror, och vår har väl
också sin. Hans Hjalmar — vi känna det — är
Skandinavismen. Enligt gammal sed blandade fosterbröder sitt blod
med hvarann, och vår Orvar Odd gaf tidigt sitt, gaf sina
kraftfullaste år, hela doftet af ungdomens drömmar. Hvad
gaf honom Hjalmar tillbaka? Här är icke stället der svaret
skall ges. Men säkert är, att Sturzen-Becker under så många
år »den värdige representanten i Danmark af sitt lands icke
blott intelligens, utan ock af dess urgamla heder och tro»
(sä yttrade om honom en utmärkt dansk), slutligen fann sin
ställning ohållbar i den »smukke by» och lemnade den med
smärta. Har han då redan rest högen öfver sin Hjalmar,
sedan denne dukat under för helstatens Angantyrsvärd ?
»Hvad vet jag?» Orvar Odd bör veta det bättre.
Men hvad Skandinavien borde veta och icke glömma,
det är, att vid en anspråkslös gata i Köpenhamn, under
många års tid, bott en svensk man, hvilken utan annat stöd
för sig och sin familj än hvad han genom sitt snille, sin
otroliga arbetsförmåga och icke så få försakelser sjelf kunnat
förskaffa, lefvat och verkat för en idé, i hvars förverkligande
en gång han såg sitt fäderneslands och hela Nordens lycka.
Derull fordras en karakter af jern, ett hjerta af guld, en tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
