Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Maximilian Myhrberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa »colonels» och »colonels-lieutenants» ville ha plats med
den rang de förr innehaft.
»Messieurs, det skolen I få,» lofvade general Fabvier,
hvilken der stod i spetsen för philhellenerna, »bara vi väl
hunnit få manskap . . . Nå, hvad begär ni?» frågade han
derefter, vändande sig till en ung, högväxt man med
allvarligt ansigte, men som ännu ej yttrat ett ord, »hvad begär
ni, monsieur?»
->Muskötten, mon générall» svarade den unge mannen.
»Nå ändtligen en soldati» utbrast generalen, betraktande
med välvilja den unge mannen, och från den dagen daterar
sig vänskapen mellan Fabvier och Myhrberg.
Så kom han till Grekland, deltog i dess frihetskamp,
kämpande i dess blodigaste strider dels i ledet, dels som
befäl, och när han efter sju år lemnade detta land, medförde
han derifrån namn som icke blott en af de tappraste, utan
äfven som en af de hederligaste och oegennyttigaste hvilka
någonsin trampat Hellas’ minnesvärda jord. Der hade några
svenskar varit förut, men, tyvärr, långt ifrån hedrat sitt
fosterland. Det blef Myhrbergs uppgift, att icke allenast
kraftigt medverka till Greklands befrielse, utan ock att lyfta
och upprätthålla det lands anseende och ära hvarifrån han
kom. Han gjorde det: det var en dubbel lager.
Karg i ord, var han icke meddelsam rörande egna
bedrifter. Några kunde man dock med ansträngning få ur
honom ibland. Sjelf fäste han sig företrädesvis vid minnet
af en svår belägenhet han under detta krig iråkat, men
hvarur han nära nog underbart räddades. Efter en dagslång
het strid befann han sig vid nattens inbrott liggande på
slagfältet svårt sårad i ena benet bland döende och döda, på
hvilkas förbleknade anletsdrag månen lyste, det kalla skenet
öfver ett slocknadt lif. Hastigt stördes dödens och nattens
enslighet af röster på turkiska halfmånens språk. Det var
hemskare; det var fienden, som nattetid plundrade de fallne
och tog med sig deras hufvuden som rof.
»När jag tänkte på de slöa och dåliga knifvar turkarne
för det ändamålet begagnade,» sade Myhrberg, »då grep mig
en känsla af dubbelt obehag.»
Man kan gripas af en sådan känsla för mindre. Men
för att befria sig från det dubbla obehag turkarnes
oskicklighet vid dylika vivisektioner måste medföra, laddade
Myhrberg sin pistol, lade krut i fängpannan, satte pistolmynningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
