Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Abraham Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyrtio år gammal. Hvar äro vittnena från en tid så långt
tillbaka? De flesta ha laga förfall. Några återstå, och bland
dem författaren till dessa rader.
Hur stod det till med sångundervisningen i Stockholms
skolor före år 1823? Hvilka ledde den då? Församlingarnas
kantorer. Men dessa kantorer voro korister vid Kungl.
teatern. Deras öde var beklagansvärdt. Kormästaren
Wick-ström, förfärlig i åminnelse, lefde och regerade då. Han
slog takten och på samma gång eleverna. Den tiden
handkraft i allt. Och hur uselt voro ej de stackars koristerna
aflönade! Var undervisningen handgriplig så var lönen
knapphändig.
Man kan lätt föreställa sig hvad det skulle bli, när
dessa korister, i sin ordning lärare, intogo sångklassens
kateder, en hvar en Wickström i smått, men tillräckligt stor
för den ungdom som kom under hans makt. Stämgaffeln
i ena handen och käppen i den andra. Sången, sferernas
språk, tolkad af demoner 1
Liksom konskriptionsskyldige, för att undgå krigstjenst,
icke sällan stympa sina lemmar, så stympade många af
skolungdomen sin röst, när de skulle profsjunga för en sådan
lärare; de sjöngo så förtvifladt falskt som möjligt, för att
visa att de icke hade öra hvarken för sångens ton eller för
sångmästarens fingrar. Musiken, som var antikens yppersta
bildningsmedel, höll på att alldeles gå under i skolor enkom
öppnade för antikens språk.
Då hände sig en dag — det var år 1823 — att en
främmande herre inträdde i sångklassen af Klara trivialskola.
Han var ung, knappast tjuguett år, spenslig växt, näsan
krokig och något befallande, men det var mildt blått i
blicken och något af rosenskimmer kring mun.
»Jag heter Abraham Mankell,» började han med en
lindrig utländsk brytning, »och jag är tillförordnad
sånglärare här i skolan.»
Vi spände våra ögon i mannen. Den der ser ej farlig
ut, tänkte vi, motseende en gladare framtid. I stället för
ferlan drog han fram ett litet häfte, innehållande några bitar
ur musikens teori, lättsmälta för alla. När han gått, längtade
vi efter honom som efter en äldre kamrat och vän. När
han återkom, voro alla länkar i sångklassen besatta, ingen
skolkade mer, alla kunde vi det lilla häftet utantill, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
