Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg eller annan väg, kunde aldrig möta den unge
verkmästaren utan att rodna öfver hela ansigtet. Verkmästaren
hade visserligen ingenting emot blå ögon och ljust hår,
hvilka härligheter i södern äro mycket eftersökta; men han
kunde icke lida en hy, som helt och hållet stötte på pionen,
ty han trodde i början, den gode verkmästaren, att
mamsell Marie alltid var så der röd i skinnet, såsom fallet
merendels är med dem, som förtära mycket spirituosa. Cambon
var dock ej så elak, att han tillskref hennes rodnad en så
ful källa. På sin höjd trodde han, att den stackars flickan
vore född med ett sådant olyckligt skinn, och att denna
jemnröda hy vore en nationalegenhet för det kalla björnland,
hvarifrån han hört att den blåögda, men alltför rödletta
flickan kommit.
Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han
en dag upptäckte, att den unga främlingen äfven hade en
hy som den renaste snö. Han hade nämligen en dag haft
något att anmärka mot några messingspjeser, som den unga
flickan polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att
mamsell Marie, som hitintills och det till sin stora olycka
varit röd i ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu
blef så fasligt blek, att verkmästaren riktigt förtjustes deraf,
emedan han derigenom upptäckte, att rodnaden icke var,
såsom han förut trott, oskiljaktigt införlifvad med skinnet.
Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå sin
anmärkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie,
erinrande sig sin faders triumfer i Göteborg, allvarsamt ond.
Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och
lade den framför sig på ett bord. Derefter böjde hon sitt
vackra, men af förtrytelse ännu mycket bleka ansigte öfver
den blanka plåten och började bevisa det ogrundade i
monsieur Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med
mycken uppmärksamhet på plåten.
»Men, mademoiselle,» sade han, »det förhåller sig ju
verkligen såsom jag genast sade: messingen är för mycket
hvit. . . Men se, men se, den blir ju allt hvitare ju mer
man ser på den . . . ack, min Gud! Nu är den ju alldeles
som silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som
silfver. . . Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för
polityr den här gången.»
Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries
bleka kinder, skulle han nog fått reda på polityren; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
