Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som, hvilande på tvänne bågar af de vackraste svarta
ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes behöfva något
annat än sin egen höjd och glans för att tjusa och kufva;
allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike,
medvetande af sin makt, men icke egande tid att minnas sina
förra triumfer för de nya troféer, som dagens eller stundens
segrar lade vid hennes fot. Den svarta hermelinsbrämade
kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet är, som man
vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra), hvilken
omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med
beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess
egarinna in —- och hon var rik äfven på dylika infall —
att låta verlden något mer än blott ana hvilka härliga
former doldes derunder.
Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och
vacker, och hennes toalett skulle hafva väckt mer än en
borgardotters afund, men man såg snart att hon tillhörde
det slags qvinnor, hvilkas hela lif är ett studium för att
upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt,
en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri,
svällande upp till oändlighet vid ett leende på herskarinnans
mun och krympande ihop till ett intet vid ett moln på
hennes panna.
Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och
Hvita Björnen veko åt sidan, när de närmade sig dörren
till galleriet.
»Nu är det vår tur att stiga in,» förklarade Hvita
Björnen, sedan de båda damerna försvunnit; »vi få godt
sällskap, som du ser.»
»Hvem kan den förnäma vackra damen vara?» frågade
Armand med förlåtlig nyfikenhet.
Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan
inne i galleriet, dit också Armand ögonblickligen följde
honom, gripen af en oro, som han likväl icke kunde förklara.
»Vi komma väl icke för sent?» frågade damen med
hermelinskappan djurvaktaren.
Denne bugade sig som en boasorm, ty han drömde
minst om en louisd’or.
»För att se djuren få sin middag?» tillade denne; »nej,
madame 1... Det fattas ännu en halftimme i tre.»
»Så mycket bättre,» yttrade hon; »jag ser att burarne
ännu äro tomma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
