Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft skämt med
en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.
Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen
reste sig så olycksbådande, att framdelen af kroppen sänkte
sig mot golfvet, med det stora hufvudet hvilande på de
framskjutna ramarna, att den högburna svansen, beskrifvande
nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och burens
sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande
lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.
Lejonets rytande skulle genast väckt Cambons
uppmärksamhet, om icke de öfriga djurens läten och rörelser,
synnerligen deras, hvilkas burar befunno sig närmast honom,
hade dragit hans ögon och öron till sig, ty hvad Denise
beträffade, hade hon endast ögon och öron för »den
vackraste gosse i Paris».
Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser
bland djuren midt i deras matro? — Jo, när skogarnes
konung vredgas, då inträder oron i djurens verld, då rullar
sig hyenan ångestfull på marken, då flyr tigern, lemnande
sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets
stam för att finna skydd i dess lummiga krona.
>Se, mademoiselle, se!» ropade Armand till Denise, i
det han pekade på tigerns bur: »hvad kommer åt tigern
som glömmer att äta?... Och se på de andra sedan, äfven
de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och tillbaka i
sina trånga rum ... Sel Se!»
»Ah, det är skönt! Rysligt skönt!» hördes längre ifrån
den förnäma damens stämma.
Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen
med sammetsmantiljen stående i nära halflutad ställning
framför lejonets bur på ett afstånd af ungefär en aln. Hon
slog händerna tillsammans och applåderade, liksom hade hon
framför sig monsieur Fechter i dramen »Les fréres Corses».
Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva
gestalt, lik en knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt
af sin fägring, prunkar vid dess fot.
»Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?» frågade
Armand sig sjelf; »buren är ju tom . . . men om den är
tom, hvad kan det väl då vara för märkvärdigt derinne?»
Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och
det föreföll honom då som den knöliga stammen, i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
