Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
således vänta af honom en hel mängd äfventyr, emedan han
dertill har den allra bästa tid. Han har redan haft ett par
sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, skola flere
icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra
fadern tillbaka till hans stol, ty han vill att fadern skall
hushålla med de benfragment, kanonkulan lemnat qvar.
Armand är en värdig son, och han älskar sin far
framför allt i verlden. Hitintills har han icke haft något
annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla
minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt
eftertryckligt och den andra kysste bort tårarne ur hans
ögon, när han för mycket grät.
Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en
bön, som hon lärt honom och den han sedan hvarje afton
upprepat, ehuru han på många år icke visste hvad den
betydde, ty den var på ett språk, lika främmande för
honom som för alla andra fransmän. Bönen lydde:
»Gud, som hafver barnen kär.
Se till mig, som liten är!
Hvart min väg och lycka vänder,
Står dock allt i dina händer.»
Såsom nyss nämdes, brukade han hvarje afton, innan
han somnade, läsa denna bön ur sitt minne, ehuru med en
brytning, som gjorde, att en svensk, som hört honom,
knappast skulle hafva igenkänt sin första och derför mest
oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men
Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den
dock med djupaste andakt, ty han hade funnit, att harr allra
ljufvast inslumrade efter den och att han i drömmen
vanligen återsåg sin mor, hvilken talade med honom på samma
främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid
så väl och innerligt förstod.
Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära
förmodan, att man i himmelen hellre talar svenska än
franska 1
Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna,
fransman till fädernet och svensk till mödernet, följaktligen en
son af södern och norden.
»Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gossel»
ropade fadern, i det han ändtligen satte sig; »jag har varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
