Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni vill då att jag skall vänta till dess han verkligen
gjort det?» anmärkte hon ganska riktigt.
»Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta . . .
Det ligger mycken makt i den der minnesvården på
Made-lones graf... det skall blidka honom, det är jag säker om.»
»Men om han icke låter blidka sig?.. . Nej, det säkraste
är att genast låta fängsla honom.»
»Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att
han äfven varit min allt sedan barndomen.»
»Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand,
att jag skall öfvergifva Paris?»
»Ni skulle lemna Paris för det. . . Nej, nej I Jag skall
nog vaka öfver er jag, och så länge jag finns ...»
»Men ni skall icke alltid vara mig så nära . . . Ack jo,
ni måste det. . . Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret,
skall äfven befria mig från det andra... Ja, från denna
stund... O min Gud!»
Den skönaste bland kvinnor var i detta ögonblick äfven
den oroligaste, och hvem kan undra derpå? Det gälde jn
hennes lif, ja, än mer, det gälde hennes skönhet, ty det var
egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan man då undra
på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne kring
den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt intill en
barm, af oron uppjagad i de våldsammaste vågor.
»Hädanefter får ni ej lemna migl» svärmade hon,
läggande sin brinnande kind på Armands förut glödheta hjessa;
»och ni kan det icke, ty ni skall älska mig, liksom jag
älskar erl . . . Det är endast vällust, en salighet att veta sig
vara älskad af dig!»
Då, och liksom af en händelse, föll den fina
spetsmössan från detta sköna, oroliga hufvud, och ett svall af
rika lockar flödade ned öfver Armands varma anlete, liksom
en natt i södern faller ned öfver dagen i det ögonblick
denne njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt
och hafvets oroliga vågor.
Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället
till den så gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel
möter man orons beherskare, hvilans sötma och
drömmarnas brokiga verld; man glömmer att dagen funnits, att
dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna och
drömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
