Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?»
»Nej, monsieur Simon, men ... Ah, se der kommer
han ... Nu kan ni fråga honom sjelf.»
Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart
en person, som i detsamma inträdde.
Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med
försilfrade knappar, i hvilka man såg ett skepp, staden Paris’
vapen. Dessutom hade han värja och trekantig hatt. Men
den ankomne behöfde knappast denna uniform för att röja
sin värdighet af stadssergeant, emedan man nästan kunnat
se det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och
stolta hållning.
Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk, men
deras stadssergeanter och polissoldater äro verkliga resar
samt dertill utvaldt vackra och prydliga karlar.
Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för
stadsvakten i Stockholm, Nyström, hade icke så orätt, när
han inför dåvarande öfverståthållaren, numera likaledes
framlidne baron Edelcreutz, föreslog, såsom den enda möjlighet
att höja den föraktade stadsvaktens och de nästan lika
mycket föraktade polisbetjenternas anseende, att dertill endast
borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.
»Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?»
frågade öfverståtbållaren med ett ironiskt leende.
»Ingenting är lättare,» svarade kapten Nyström; »man
uttager ur de begge gardesregementena, och förnämligast
ur konungens lifgarde till häst, de längsta, vackraste och bäst
vitsordade karlarne samt förflyttar dem på stadsvakten, ty
om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla
mina soldater för korfvar och deras högvakt för korf kittel.»
Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han
haft en galning framför sig.
»Ne-nej men, min bäste kapten 1» utbrast han slutligen;
»måttliga korfvar ä’ bäst.»
I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta
svar, som skulle för efterveriden vittna om en svensk
öfver-ståtbållares lekande humor, under det man skrattat af
bjer-tans grund vid föreställningen af den underliga figur, den
stackars »korfkaptenen» vid tillfället måtte hafva gjort. Men
i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder
skulle man hafva stämplat detta kvicka svar som en ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
