Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
er . . . Jag hyser för er en brors ömhet; men att älska er
som ni menar är mig omöjligt. . . Sansa er, se icke på
mig så der förfärligt, bästa Denise! . . . Jag kan icke gifva
er min kärlek, jag kan icke gifta mig med er! . . . Men så
länge jag lefver, så länge jag andas, vil] jag, skal! jag. . .»
Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den
beryktade gatans spöken på flykten, och hon hoppade upp
från stolen, liksom hade hon blifvit stungen af en ödla.
»Ha, det är då sannt!» skrek hon; »ni älskar en annanl
Ni älskar Adelaide Géronniére! Ja, ni älskar henne, endast
henne!»
Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja
på den eld, som tärde kammarjungfrun.
»Hon hade då rätt, markisinnan!» fortfor Denise; »ni
älskar bankirens brorsdotter och hertigens brud! . . . Ni älskar
henne ända till vansinne! . . . Och jag, min dåre, som icke
genast såg det!... Ve mig! Men,» tillade hon med en
hemsk beslutsamhet, »ve också henne! Ve er! Ve oss alla!»
Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg
mot dörren.
»Så får ni ej gå, stackars flicka!» sade Armand med
en mildhet i rösten, som hejdade den olyckliga Denise;
»ni får icke lemna mig i detta tillstånd . . . Hör mig ännu
en gång, Denise. . . jag besvär er att höra mig!»
Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka
till stolen, på hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk
gråt. Det är obegripligt hvad en fransk kammarjungfru
kan gråta, när hon riktigt sätter sig till.
»Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta,
goda flicka,» sade han, »så skulle ni ej plåga mig som ni
nu gör . . . Låtom oss förnuftigt talas vid, för att se hvad
man kan göra i denna förtviflade sak . . . det måtte väl
finnas något råd . . . Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!»
Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet,
hoppets barn, hade intagit hennes läppar, förföljande med
solstrålens fart och styrka de flyende tårarna.
»Ack, Armand!» hviskade hon, lutande sig ånyo fram
mot honom, ty han hade tagit plats midt framför henne.
»Var då en gång förnuftig!» tillrådde han, lutande sig
tillbaka; »gifves det då ingen medelväg mellan kärleken
och hatet!» tillade han helt naivt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
