Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är med nationerna som med menniskorna: de
kunna återkomma till sin barndom, kunna bli barn på nytt,
men blott för att dö.
»Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde,
friheten deremot styrkan och jungfruligheten deraf.
»Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten,
har återeröfrat den från de styrelser och partier som
inkräktat den. Hon har derefter förblandat den med den
nationella suveräniteten, som är folkens rätt, och den sociala,
som är mensklighetens.
»Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat
elementen, menniskan, som genom sitt snille eröfrat vattnet,
elden, luften, hafvet, vindarne, ja, sjelfva himmelens blixt,
är hädanefter okränkbar i sin suveränitet. Det vore en
galenskap att forgripa sig deremot.
»Träldomen är blott ett fantom i det förflutnas natt.
Friheten är framtidens lif och sanning.»
Den unge talaren tystnade.
Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen
hand höjde sig eller någon mun öppnade sig för att gifva
detta bifall luft. Tystnaden var blott en följd af
försigtig-heten.
Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling,
synbarligen smickrad af dess bifall.
Det var i synnerhet på några hufvud hans blickar föllo,
liksom för att öfvertyga sig, oro dessa delade de öfrigas
tankar.
Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot
talaren, ungefår på samma sätt som när läraren med en
blick belönar och uppmuntrar lärjungen.
Den unge mannen ämnade efter några minuters
uppehåll fortsätta sitt föredrag, då fyra knackningar af ett finger
vände allas uppmärksamhet mot dörren.
»Det är Armand Cambon,» yttrade en af åhörarne.
»Han varnar,» yttrade en annan, som derefter skyndade
till dörren och uppläste den.
Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt
ansigte.
»Jag hörde steg af soldater på gatan,» förkunnade han,
»och jag såg gevärspipor blänka.»
»Ni tror, att det gäller oss?» frågade en af de
församlade, en medelålders, något fetlagd man med vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
