Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För ett år sedan var jag med mina föräldrar i
Versailles och genomgick de stora gallerierna. Öfverallt hvar
jag gick följdes jag på längre afstånd af en ung man med
de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hållning.
»Det var, som jag snart efteråt fick veta, en löjtnant
vid kyrassiererna med namnet Journu, riddare af
hederslegionen, hvilken han förvärfvat sig på slagfältet.
»Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på
min väg, men han vågade aldrig nalkas mig. Denna
blygsamhet gjorde honom ännu intressantare i mina ögon. Jag
kunde icke underlåta att då och då betrakta honom.
»Det är möjligt, att min blick innebar någon
uppmuntran, ty hans ögon strålade dervid och han skyndade
bort, liksom hade en enda blick af mig varit nog för hans
lycka. Jag kände mig alltmer dragen till honom, ty när jag
någon gång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag
och natt drömde jag om honom.»
»Han älskade dig, och du kallar din kärlek hopplös I»
sade Adelaide.
»Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i Faubourg
du Temple; han har från simpel soldat på några år tjenat
sig upp till löjtnant. Han eger således intet annat vapen
än sitt svärd, ingen annan rikedom än sitt hederskors, inga
andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af alla
icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.»
»Men har han aldrig talat vid dig?»
»Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog, att hans
kärlek är lika hopplös som min.»
»Men veta dina föräldrar ingenting derom ?»
»De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa
honom, men de ha ingenting sagt och skola ej säga något,
ty de veta nog, att jag skall tiga... de veta, att dottern
till grefve de Vandeul icke kan fela mot den aktning hon
är skyldig sin familj; de veta också, att Journu aldrig skall
våga nalkas dem för att begära min hand.»
»Men du nämde, att du talade med honom i går?»
»Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt
öppnade fönster, ty vintersolen var sä mild och lifvande.
Då hörde jag ljudet af hästfötter och såg ned på gatan.
Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och till häst,
rustad som till fälttåg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
