Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Visby fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nej, tiden ilar. . . snart signalen ljuder,
Som kallar mig till strid . .. Men kan jag väl
Så lemna Sigrid?... I min hand hon var
Ett medel blott att mig till målet närma.
Jag fruktar dock att medlet vuxit upp
Till jättehöjd och öfverskjutit målet.
Så har hon småningom sig flätat in
Uti min själ emot min egen vilja
Och blandar der sin röst i hjeltens stämma
Och andas idel rost på hämnarns svärd.
Ack ja, det finnes ingen grund så hård,
Att icke blomman der kan slå sin rot,
Och muren, hvilken trotsar seklers våld,
Har för sin undergång att tacka plantan,
Som grönskar i dess remnor, ty hur svag
Hon än för ögat synes, slingrar hon
Sin fina rot emellan murens block
Och skiljer dem en dag ifrån hvarann:
De störta ned med henne uti gruset —
De krossas... icke hon: hon ler ännu mot ljuset.
{Försjunker några ögonblick i dystra betraktelser, hvarefter
han med häftighet utbrister.)
Min stolta byggnad får ej ramla här!
Ryck blomman upp, förrän för sent det ärl
Vid Sankte Knut, det sker ej utan smärta —
Ej strafflöst leker man med qvinnans hjerta.
Sigrid {utanför).
O, Algot, Algot!
#
. WALDEMAR.
Ve mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
