Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnesruna öfver skalden Ingelman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
STBÖDDA ITPPSATSEK.
förvållande, är ännu en hemlighet. När skall slöjan lyftas,
som höljer den älsklige sångarens sista stunder?
Ett stort rum inom det fosterländska sångarförbundet
står nu öde. Han som innehade det förskönade förbundet
icke blott genom sitt snille, utan ock genom sitt hjerta,
hvars barndomsguld den mognande silfverhjessan icke
förmådde undanskymma. Hans jordiska lif, liksom hans ande,
var sannt poetiskt. Anspråkslöst och fromt framflöt det,
nöjdt med litet och icke slaf af några behof.
Hvad gör landet för sina sångare? Tjusas af sången,
men låter sångaren förgås. Det är ej för hans fot den
turkiska mattan väfves, ej för hans mun kostliga
läckerheter dofta ur förgylda silfverskålar. Vid sitt talgljus diktar
han sina strålrikaste sånger, och i den oeldade kammaren
glöder som skönast hans själ. Hvad gör landet för sina
sångare ?
De små befattningar, Ingelman i statens tjenst
innehade, hade möjligtvis varit mer än tillräckliga att fylla
hans lefnadsbehof, om icke menniskokärleken så ofta delat
hans kassa. När lemnade den fattige liken skaldens fattiga
tjäll utan en välsignelse på sina läppar? Fick lidandet någon
gång smyga sig öfver hans vanligtvis så lugna anletsdrag,
var det vid sådana tillfällen då han med handen i bröstfickan
icke kände något annat än sitt af deltagande och ömhet
klappande hjerta.
Mången log öfver den »beskedlige tillfällighetspoeten»,
som han kallades, och hvarför? För det han alltid stod
till allas tjenst, för det han aldrig med ett nedslående nej
kunde möta ett vädjande till hans hjelpsamhet. Men sådan
är menniskan. Det är ej öfverflödet på det goda som
väcker hennes beundran, på sin höjd endast sällsyntheten
deraf. Varseblifver hon på en njugg och stenbunden mark
händelsevis en blomma, då förtjusas hon och är så rädd om
den sköna enslingen; möter hon deremot ett helt fält
öfver-sålladt af blommor, då fruktar hon ej att trampa lusen
under sina fötter.
Början af den dag som var skaldens sista här på jorden
var för honom en dag bland de gladaste. Han var
nämligen, såsom han sjelf sade, ute för att ..betala några skulder,
så långt hans förmåga för tillfället det medgaf. Hvarför
skulle hans skuld till naturen på ett så hårdt sätt utkräfvas?
Hade han då intet af naturen att fordra för den kärlek,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
