Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelbrekt och hans dalkarlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
ftNGKJ.BßEKT OCH HANS DALKARL AK.
verlden — med honom misskänd och förbannad 1 — Aili
— Det är lika skönt! — Lika lycksaligt!
Ingeborg (som derunder följt sin mors hänförelse). Och
denna glädje, denna lycksalighet skola aldrig skänkas mig!
Ingrid. Ingeborg, en gång blir äfven du maka.
Ingeborg. Nej, aldrigl (Fattar sin moders hand och för
henne näunare avanlscenen.) Ingen underrättelse om honom?
— Du tiger! — På hela denna tid ingenting om honom!
— — Han är död! — Ja! •— Du såg inte, du, när han
gick bort, hur blek hans kind var, hur slocknande hans öga!
— Han lefver icke mer!
Ingrid. Abilgard lefver. Med några andra trogna
tjenare följde han drottning Filippa till det aflägsna slott i
Danmark, der hon ännu vistas, för alltid skild från sin gemål
och hofvet. Men hvarför tänka mer på honom? —- Här i
denna fridens boning har du ju Gud! En gång när kriget
slutat, komma dina föräldrar, och förenade återvända vi till
våra landsbygder.
Ingeborg. I dennä fridens boning har jag Gud!–
Det var ju så du sade? — O, du känner inte, du! — —
Tyst. (För sin mor åt andra sidan.) Dessa tunga murar,
kalla hjertan, brinnande rökelsekar — allt tecknar grafvens
dysterhet, men icke lifvets högtid 1 Och när jag skall bedja
här, fryser jag och förmår ej bedja mer. — Hur annorlunda
der uppe bland våra fjell! Om somrarna — dessa doftande
fält, dessa brusande forsar, dessa nätter, för hvilka Guds öga
aldrig slöt sig; — om vintrarna — då hvarje stjerna var
en engels blick och hvarje norrsken var en engels vinge,
som fläktade beskyddande kring landet —• var det inte nog
för att lära mig känna och tacka Gudi — O, för mig bort,
långt härifrån! — Moder! — Gif mig igen min barndoms
sköna dalar! (Kastar sig till modems bröst. — Klockan slår
tolf slag.)
ingrid (tager ljuset från bordet). Låt oss gå till hvila,
mitt stackars barn! — Vi få tillbringa natten i nästa rum,
ty abbedissan sade mig, att det här skall inredas för
begrafningen i morgon — låt oss gå.
Ingeborg. Ja, låt oss hvila! Vid din famn vill jag
slumra in och der drömma mig det flydda åter. (De gå in
i ena sidorummet, omslingrande hvarandra med sina armar.
Del är mörkt ’i rummet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
