Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelbrekt och hans dalkarlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE AKTEN. ,
81
mödanden erkännas först efter döden — då tystna tadlet och
smädelsen. — Ingeborg! — En gång och kanske snart skall
din lyckas sol lysa, men först måste den uppgå bakom
kullen, som gömmer i sitt sköt din faders kalla stoft.
ingeborg. O, må den då aldrig uppgå! —Jag kan inte
vinna min lycka för detta pris -*- nej — jag vill det inte!
Blotta tanken derpå trycker mig till jorden! (Går några
sleg från Engelbrekt.) Ar då mitt bröst tillslutet för hvarje
gnista af den höga låga, som flammar i din själ, min far?
— Vanslägtas då mitt hjerta så mycket från ditt, att det
ej mäktar rymma andra känslor än dem som kunna egas
af hvilken qvinna som helst? Finnes väl någon dotter här
i norden så afundsvärd som jag, som kan vara så stolt
som jag? — Jag blir aldrig Abilgards maka! — Välan! Jag
är mycket mera redan — ja, mycket mera, min far! —
(Öppnande sin famn mot Engelbrekt.) Jag är din dotter,
Engelbrekt! (Kastar sig till hans bröst. Det blixtrar, och åskan
höres på afstånd.)
Ingrid (som derunder uppehållit sig vid stranden, skyndar
fram). Ovädret nalkas! (Lutar sig öfver Engelbrekt.) Heliga
Guds moder, hvad din kind är kall! — Min vän, låt oss
gå in och hvila! — Afslå inte denna bön! (Söker resa
honom upp från bänken.) Och i sådant väder skall du
företaga en så lång resa, innan ännu de sår du fått i striden
blifvit läkta.
engelbrekt (reser sig upp från sätet, stödd af Ingrid och
Ingeborg). Djupare blöder ännu mitt land. Striden för
fäderneslandet slutar med striden om kronan. Så har det
alltid varit. Skördarna, vunna genom den fattige odlarens
möda och sådd, plundras af landets mäktige. Ärelystnaden,
denna låga som aldrig värmer, men alltid förtär, kastar sitt
eldregn öfver de mognade fälten. Ja, ännu en gång vill
jag visa mig på den förhärjade skådeplatsen, och förmår
jag inte mer, skall jag bland de glödande askhögarna med
döende stämma ropa: Förbannelse öfver dem som mörda
nuvarande och kommande slägtens frid! (Närmar sig andra
sidan af teatern) När jag står så här stödd på er båda,
förefaller jag mig sjelf lik ett bräckligt hvalf, hvilande på
tvänne trogna pelare. — Vår boning var ju alltid ett
fridens tempel? •—• Snart störtar hvalfvet ned från sina
tvänne stöd. — En gång förenas dock de skilda stycken —•
Teaterstycken. ii. g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
