Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ruinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
buinkn.
17
damer, hvilka tills nu förmatt lägga band på sin nyfikenhet
och, ehuru beklagande att de ej fått tillfälle öfvervara
sjelfva farans ögonblick, likväl tröstade sig med de färska
spåren deraf.
»Det är för besynnerligt,» anmärkte en ung dam, »att
elden nästan alltid skall bli lös om natten ... hela staden
kan ju brinna opp, innan man ens hinner vakna för att
skynda till hjelp.»
»Men blir mamsell inte rädd när det brinner?» frågade
en kavaljer, som stod bredvid henne.
»Nej, det försäkrar jag löjtnanten,» svarade den sköna;
»ty i går afse nästan anade jag det, och jag sade just till
mamma: Kors, hvad det var längese’n det var någon
eldsvåda nu!»
»Det kan man kalla att vara rask och rik på aningar,»
inföll kavaljeren; »men om det brunne i mitt eller någon
annans hjerta, måntro ni äfven då skulle ana det, min
nådiga?»
Något, som liknade en suck, högg sig fram mellan
löjtnantens buskbeväxta läppar, ty den sköna var arftagerska
till ett högt brandförsäkrad! hus i staden.
Den sköna lät sin blick halka ner på löjtnantens sporre,
hakade sig fast vid taggarne och rullade i fantasien
omkring med dem.
»Går löjtnanten upp på Torngrens tredje bal?» frågade
hon slutligen med blicken ännu hvilande på det kära
föremålet.
»Går? ... Nej, jag flyger, så vida nämligen ... ack!...»
Deras blickar möttes. De syntes lyckliga. Hvad det
är sällsynt att finna en lycka bland rykande ruiner!
»Om elden legat åt det der hållet,» sade några steg
derifrån en äldre herre, »hade bestämdt alla de der rucklena
strukit med, det är jag lika säker på som att jag sjelf nu
står här.»
»Det tror jag med,» svarade en äldre, rikligen utstyrd
fru; »men på sätt och vis kan det vara en välgerning att
bli af med de der trärucklena, som bara stå och skräpa och
vanpryda vår vackra hufvudstad.»
Mannen nickade bifallande.
Huruvida han eller hon eftersinnade, hvart trärucklenas
arma invånare skulle taga vägen, i fall elden jagade dem
derutur, är ej bekant.
Vålnaden. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
