Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Två anklagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TVÅ ANKLAGADE.
Ingenting elektriserar till den grad samhällets
medlemmar, som tillvaron af eller också blotta misstanken om
ett gräsligt brotr. Goda gerningar pläga deremot högst sällan
åstadkomma något större uppseende och förorsaka visst icke
några folkskockningar. Det onda spelar alltid en större rol
än det goda, liksom fordrades det större kroppsliga och andliga
krafter för att föröfva ett brott än att utöfva en dygd.
Men det är klart, att hvad som gagnar menniskan fäster
mindre hennes uppmärksamhet, än hvad som skadar eller kan
komma att skada henne. Floden, som lugnt flyter mellan
sina naturliga bräddar, gör på oss icke så stort intryck som
floden som öfverstiger dem. Men ofta kan orsaken ligga i
den naturliga benägenheten hos menniskor i allmänhet att
gerna med några sjelfgjorda tillsatser vilja öka tyngden af
det onda, under det man deremot, hvad det goda beträffar,
gör så många afdrag af dess värde som möjligt. Det förra
kan aldrig bli rysligt nog, det senare aldrig nog affiladt.
Folkträngseln på gatan utanför poliskammaren var så
stark, att den eller de, som den dagen nödvändigt måste vara
tillstädes der uppe, nödgades med våld bana sig väg. Man
kan då lätt Föreställa sig, hur det skulle se ut der uppe i
de trånga mörka förmaken. Trängd mot ett fönster, i det
närmast sessionsrummet varande förmaket, stod en till
utseendet fyrtioårig man, hvars väldiga armar länge stretade
emot den påträngande skaran. Oförmögen att på detta sätt
längre hålla de nyfikne från lifvet, tog han sitt parti, vände
dem ryggen, satte armbågarne mot fönsterkarmarne och
lyckades att’ med bakdelen af sin herkuliska kropp drifva
de efterhängsne tillbaka. Klagorop och förbannelser af de
undanträngde, klämde och trampade följde på denna manöver.
En fullständig plutoneld af skarpa ord och svordomar
började nu, i ordets fulla bemärkelse, spela på hans rygg.
»Jo jo men,» ropade en, »han blyges för att visa oss
sitt ansigte 1»
»Han fruktar att förråda sig, den mordbrännarn!» tillade
en annan.
Om någon utifrån gatan hade kunnat skåda in i det
ansigte, som nu flåsade mot fönsterrutorna, skulle han deruti
hafva förmärkt någonting helt annat än blygsel eller fruktan.
Det lågade raseri och hämd i dessa blickar, och blodet
sipprade fram ur naglarne på de hopknutna händerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
