Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Två anklagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ AÄKLAGADE.
39
»Ifrån ordvexling skredo herrarne till handgemäng?...
Det är ju naturligt, det, mellan två sådana bröder.»
»Han öfverföll mig, och jag försvarade mig.»
»Herm gaf honom sina fiskar varma?... Ingen undrar
på det... Det var ju så?... Han fick betaldt för sin ohemula
gästfrihet?»
Palm svarade intet.
»Jag förstår,» fortfor polismästaren; »nå, Stenfjäll var
inte den, som gerna sväljde ett slikt traktamente ... hans
hela diktan och traktan gick ut på att betala de varma
fiskarne, som så der oförhappandes fallit på honom . .. han
svor att hämnas... Var det inte så?»
»Jo, visst svor han att hämnas; men jag förstår
inte...»
»Vänta, så lär nog herm sig förstå... En vacker natt
följer han er på spåren, och medan ni är sysselsatt att bakom
sandåsen vid Roslagstull inpraktisera några packor
silkes-sjalar, tullbetjeningen oåtspord, öfverraskas ni hastigt och
lustigt af er bror, som, med tillhjelp af några handfasta
stallbröder, tager varorna ifrån er... Herrn hör ju, att jag
har noga reda på allt... det förhåller sig ju så?»
Palm syntes träffad och stammade fram några
osammanhängande ord.
»Två dagar derefter,» fortfor polismästaren med
dundrande stämma, »låg Stenfjälls gård vid Styrmansgatan i
aska.» Polismästarens genomborrande blick slungades dervid
på Palm.
Åhörarne, som under tiden knappast vågat draga andan,
för att ej gå miste om det ringaste af de ord, som vexlades
mellan polismästaren och den svarande, började nu hviska
till hvarandra sin fasta öfvertygelse om brottets upptäckt
och brottslingens fallande.
Palm spratt till, liksom stungen af en orm. »Meningen
med min inställelse här,» ropade han nu med en af raseri
darrande röst, »är då att anklaga mig för mordbrand 1 ...
Men, så sannt Gud lefver, anklagelsen skall falla på den
anklagande tillbaka I ... Jag måste veta anklagarens namn!»
Palms knutna näfvar sträcktes dervid hotande mot taket.
Sorlet af hviskningarna bortdog tvärt, och allas blickar
riktades mot polismästaren.
Gamla Olle var ej den, som bragtes ur fattning af stora
ord och åthäfvojr, »Herre!» röt han till, »det är jag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
