Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Två anklagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ ÅHKLAOADE
med försåt hvarken mot hans person eller egendom ... jag
har aldrig nägon afton smugit kring hans bostad... Jag
anhåller ödmjukast att få inför herr polismästaren enskildt
andraga de skäl, hvarpå jag nyss hänsyftat... jag hoppas
att den förklaring, jag då kommer att afgifva, skall bli
tillräcklig för ådagaläggandet af min oskuld 1»
På en vink af polismästaren öppnades dörrarna till
sessionsrummet, och de till målet icke hörande personer
förständigades att taga afträde.
Under sorlande knot hörsammades tillsägelsen.
Deltagandet för den anklagade, som vid dennes senaste öppna
och frimodiga svar intagit mångens hjerta, upplöstes nu i
förargelse öfver att ej få höra det intressantaste.
Gissningarna började, och att de ej utföllo till den anklagades fördel,
faller af sig sjèlft.
Förmaken, redan förut mer än tillräckligt fullproppade
med folk, blefvo nu, genom tillökningen inifrån, så öfverfulla,
att vederbörande betjening måste med våld söka tränga ut
det besvärliga öfverflödet. Knuffningar och slag utdelades
åt alla sidor, och Gud vete huru det slutligen gått med
polisbetjeningens myndighet, om icke till dess hjelp kommit
något, som dragit uppmärksamheten och nyfikenheten nedåt
i stället för uppåt, och derigenom gjort ett hastigt slut på
oväsendet och striden inom poliskammarens förmak.
För att kunna förklara anledningen till detta oväntade
afledningsrör för tumultet måste vi taga några steg tillbaka
inom tidsrummet af vår berättelse.
När Ros, eller Storm, som han sjelf inför kungl,
poliskammaren älskat att kalla sig, till följd af polismästarens
nickning åt venster utfördes ur sessionsrummet och,
eskorterad af tre stadsvakter med dragna huggare, fördes utför
trapporna, åtföljdes han hack i häl af en långväxt
polis-betjent, hvars ansigte, i likhet med fångens, var marmoreradt
med blånader och röda strimmor, mellan hvilka här och
der sutto små svarta plåsterlappar, röjande ännu svårare
blessyrer.
Dessa märken efter blodigt handgemäng hade samma
ungdomsfriskhet som de, hvilka vanstälde fångens ansigte,
så att man gerna, utan fruktan att förlora, kunnat hålla
vad, att de blifvit födda på samma dag, ja, i samma
ögonblick. . Den blick af . gränslös harm, som polisbetjenten
kastade på den förutgående fången och som tycktes tillkänna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
