Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Fönsterrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
FÖNSTEKBUTAN.
inte tro hvad jag der gjorde för en furore... Vänta, du
skall få höra den der stora monologen. .. det är svårt,
när man inte är i kostym, ty hälften af rolens utförande
beror på kostymen ... men jag vill ändå försöka ... det
är väl något för mörkt i rummet... men. det skadar inte . . .
hör på bara.»
Aktören mätte golfvet med några gravitetiska steg, strök
ner håret i pannan och började följande ur Hamlet:
»Vara eller icke vara, det är frågan. Hvilket...»
»Men, i himlens namn, Sofi, hur är det fatt med dig?»
afbröt honom Anker, som härvid sprang upp från sin stol
och skyndade till flickan, på hvilken i detsamma allas ögon
vändes.
Sofia satt orörlig i soffan. Hennes ansigte var
öfverhöljdt af en graflik blekhet och hennes ögon stirrade som
en dåres mot fönstret.
»Evige, barmhertige Gudi» utropade hon med en stämma,
så fasansfull, att den i ett ögonblick förvandlade allas ansigten
till likhet med hennes; »evige, barmhertige Gudi... Ser
ni inte___Se! ... Se!... Gud i himmelen! ...»
Alla följde hennes ögon och skådade mot fönstret.
De fyra fönsterrutorna, som nyss förut varit betäckta
med en tjock is, hade småningom börjat upptina för den
lifliga brasan, och från hvarje af dem gapade ett mörkt hål,
som allt mer och mer utvidgades, under det den uppsmälta
isen droppvis föll mot golfvet.
»Mitt barn! Mitt arma barn! Min stackars flicka!
Hvad går åt dig?» ropade modern, tryckande sin dotter till
sitt hjerta.
»Fönstret!... Fönstret!» mumlade Sofia, gömmande
sitt ansigte vid moderns bröst, liksom sökte hon undfly någon
förskräcklig syn.
Anker och hennes bröder hade skyndat till fönstret och
lade sina ögon mot de ställen af rutorna, som voro befriade
från isen; men de sågo ingenting annat än det rödmålade
planket på andra sidan gatan, hvaruppå det svaga skenet af
en närvid sittande gaslykta tindrade.
Ett rysligt genomträngande skratt bakom dem kallade
dem snart tillbaka till soffan, på hvilken Sofia vred sig under
de förfärligaste konvulsioner. Den bekymrade modern
uppehöll hennes hufvud, badande tinningarne med ättika och eau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
