Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tünnan.
96
»Nej... fast det var sannt... en stor stöld är begången
i dag, efter hvad man sagt mig.»
»Hvar då nånstans?»
»I ett hus vid Drottninggatan, hos baron Svärdfält.»
»Hvad ha de stulit för slag?»
»En stor kråsnàl af flere tusen riksdalers värde...
Men hvad kommer åt mutter?. .. Mutter är röd i ansigtet
som en brandflagga ... Hjerta i min talg, är icke mutter det.» .
»Är jag det?... Jag måtte ha stekt opp mig vid elden ...
God natt, Olof!»
Olof tände på en dank och gick in i rummet. Madamen
stod några ögonblick orörlig på den plats hon innehade,
när sonen försvann. Derefter gick hon närmare spisen,
upptog något ur barmen, som hon höll framför elden och
noga utadersökte, med ryggen vänd åt barnen.
»Vàcket, gudomligt,» mumlade hon mellan tänderna.
»Jaså, baron Svärdfält!"... Besynnerligt!... Och att just den
der gossen skulle knipa det!.*. Nå, Sofver ni inte ännu,
edra trasvargar!» skrek hon, vändande sig till barnen, »eller
ska jag vagga er till sömns kanhända?»
Dermed släckte hon ut elden i spisen, så att det blef
mörkt i köket. De flesta af barnen hade redan somnat,
sittande i soffan så många som der kunde rymmas, några
på stolarne och andra på golfvet; men de, som voro vakna,
hörde länge huru den fruktansvärda mostern pysslade i
mörkret, liksom hade hon krupit på golfvet och letat efter
något.
När Olof med sin dank i handen inkommit i det inre
rummet, som var hans moders sängkammare, föll haas första
blick på sängen, hvilken, jemte några stolar, var den enda
möbeln i denna trånga och fula kammare.
Kroppen af en illa klädd mansperson med ansigtet
mot väggen uppenbarade sig för hans ögon. Olof skred
med tysta steg till sängen och höll ljuset öfver den
sofvandes ansigte.
»RosI» ropade han till, studsande några steg tillbaka.
Ropet och bullret af träbenet väckte den sofvande,
som genast rusade upp, svängande en lång knif öfver sitt
hufvud.
»Hvem är det?» skrek han; »kom hit så många ni
ären!... Jag ska kittla er mellan refbenen, edra
blodhundar!— Hå fan! Är det du, Olle?... Jag trodde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
