Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIDSOMMABAFTONEN.
157
Ynglingen drog hastigt sin hand ur informatorns och
skyndade mot en äldre, prydligt klädd dam, för hvilken
kandidaten tog af sig hatten och helsade.
»Hur är det med dig, Carl Gustaf?... Du har gråtit,»
sade hon med forskande blickar än pà kandidaten och än
pà ynglingen.
Carl Gustaf, i stället för att svara, lutade sorgsen sitt
hufvud mot hennes skuldra.
»Jag har talt med min discipel i en angelägenhet,
som äfven rör fru friherrinnan,» sade kandidaten; »men
kanske är det bäst, att baronen sjelf meddelar sin fru moder
hvad jag sagt honom... men är det sà, att hennes näd
befaller...»
»Herr kandidaten behöfver inte besvära sig,» svarade
hon med en förnäm knyck pä hufvudet, hvarefter hon tog
sin son under armen och aflägsnade sig med honom.
Kandidaten säg förvånad efter de bortgående.
Midsommarsolen hade redan sjunkit bakom granskogen,
och en frisk vind jagade öfver midsommarglädjens lilla, men
lifliga tummelplats. Figurerna pà majstången surrade raskt
omkring, den stolta vimpeln kastade sin blodröda strimma
i häftiga vägor, och de yfviga lockarne pà bygdens dansande
barn fladdrade tygellöst för vindens fläktar.
Kandidaten, med det rörliga skadespelet för sina ögon,
kände dock ingen hàg att deltaga deruti. Hans själ var
förstämd af de mänga obehagliga känslor, som genomkorsade
den. Den älskade systerns bref, den gamle ädlingens
bekännelse, den unge baronens oförklarliga förbehàllsamhet
och friherrinnans tvära uppförande mot honom, allt detta,
nästan pà en gång tillkommet och förenadt, väckte i hans
bröst aningar om framtida sorger. Känsliga själar lida lika
mycket af andras smärtor som af egna. Han hvarken
hörde eller säg mer det glädtiga stojet kring majstången
och de dukade borden.
Under dessa betraktelser närmade han sig den
närbelägna täta björklunden och beträdde en smal biväg, som
slingrade sig derigenom, tills den slutligen förlorade sig i
den stora landsvägen, som strök fram genom det vidsträckta
godsets egor.
Den nedgående solen stänkte här och der sina
gulddroppar mellan de hvita stammarne och bredde dem strimvis
öfver det ljusgröna gräset. Trastarne sjöngo sitt melodiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
