Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIX K&IXOB.
199
honom, ville jag af honom lära, hurudant lifvet varit, när
olyckan och sorgen gått deröfver..,. Hur skönt att kunna
sammanfoga spillrorna af en krossad lycka till ett nytt
lyckans tempel och sedan kunna säga: detta är mitt verk, min
belöning 1... Detta må återstå för qvinnan, som icke får lefva
för något annat än ett husligt Uf... Jag ville se den läran
erkänd, att qvinnan är skapad för att stödja mannen ... icke
blott för att stödjas af honom I — Men skilsmässans stund
är inne... farväl, du älskade, vördade onkel!»
Den gamle baronen slöt brorsdottern till sitt bröst och
kysste bort de tårar, som tanken på skilsmässan kastat fram
öfver ögonens glänsande himlaglobe/-. Derefter omfamnade
han sin syster, som pligtskyldigast ansåg sig böra gråta med.
De båda kusinernas omfamning var hjertlig och varm, men
friherrinnan gick dyster och drömmande ifrån den ena till
den andra.
Alla begåfvo sig ner till gården och nalkades resvagnen.
»Har kandidaten inte kommit hem än?» frågade
baronen en af betjenterna; »det var tidigt i morse han red ut.»
»Det vore ledsamt om vi skulle resa utan att få taga
afsked af honom,» inföll Amanda.
»Nej, hans nåd, han är ännu inte hemkommen,» svarade
betjenten; »ban sade att han skulle komma hem klockan
åtta, för han visste att nådig herrskapet skulle resa.»
»Och hon är nu tolf... det måtte väl inte händt honom
någon olycka?» sade baronen bekymrad.
»Helsa honom så innerligt ifrån oss!» bad Amanda;
»vi hafva ju honom att tacka för så mycket.»
»Ja, frambär min komplimang,» instämde gamla fröken;
»en alltför hygglig karl med mycken »tournyr» och »habiljé»,
fast han talar illa fransyska.»
Baronen lofvade frambära deras helsningar. Nya
omfamningar, nya tårar, naturliga och konstlade om
hvarandra — och nu bar det af med vagnen, under många:
lef väll och mycket viftande med näsdukarne.
Sedan vagnen försvunnit ur de qvarståendes åsyn, tog
friherrinnan- sin son under armen och gick med honom ner
àt stranden. Baronen återvände till sina rum och såg från
sitt fönster efter den bortilande vagnen.
»En härlig flicka!» sade han för sig sjelf; »hvarför
bor ej hennes ande i Carl Gustaf!... Aha, min friherrinna!
Ni kunde icke dölja det sjuka samvetet... ni rodnade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
