Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
hagIa.
Det var mänga gissningar rörande Gustaf den tredjes
mening med det der stora slottet. Sä sade man t. ex., att
han ämnade inreda det till fängelsen, i hvilka svenska
adelsmän skulle inqvarteras och förvaras. Uppbygga fängelser
i lustparker, bland sprutande vattenkonster, gungande svanor
och jublande fågelsång I Nej, bättre smak än så hade det
konungsliga snillet. Han ansåg sig aldrig kunna göra nog
för förskönandet af sitt älskade Haga, och den
omständigheten torde vara tillräcklig att göra alla andra gissningar,
som kringspriddes af hans fiender, löjliga. Hans plan att
mellan detta slott och Stockholms lägga en rakt löpande
gata, så att de tvänne slottens fasader kunde skyldra mot
hvarandra, var storartad nog och värdig sin uppfinnare.
På ruinen promenerade tvänne herrar, den eije efter
den andre. Den som gick först såg ut som en förläst magister,
och hans kropp liknade ett S. Hans ansigte var fult, men
när han uppslog de stora bruna ögonen, var det som hade
ett himmelskt sken spridt sig öfver hela gestalten. Det var
skalden Erik Johan Stagnelius. Han som gick efter var vice
häradshöfdingen Gustaf Anker. De gingo på en mur af
halfannan alns bredd, och på båda sidorna om dem gapade
de djup, som en gång varit ämnade till slottskällare. Andra
lefvande varelser än de båda förmärktes icke hvarken pä
ruinen eller i grannskapet deraf. Den förste syntes
tankfull och drömmande, och han hade armarne korslagda öfver
bröstet. Bäst som han gick rasade stenarne och gruset
undan för hans fötter, och han var nära att störta ner i
djupet, dä han i rättan tid fasthölls af Anker, som drog
upp honom.
»Det var mycket .nära, min bror,» sade Anker, »att
en skaldelyra nu blifvit krossad mot ruinen af Gustaf den
tredjes slott.»
»När ätten är utslocknad,» svarade Stagnelius, ömmande
på ryggen, »hvad har man dä med sköldemärket att göra?...
Jo, slå det emot sarkofagen, så att det krossas i tusen
spillror 1... Jag vet knappast om jag skall tacka dig, bror
Anker, för det du så der ryckte mig ur odödlighetens famn.»
»För att nå odödligheten behöfver du väl inte göra
ett så halsbrytande hopp,» sade Anker.
»Det kan just göra detsamma,» svarade Stagnelius, »om
man bryter halsen af sig så der ett tu tre, eller om man
går år ut och är in med dödssågen i sitt bröst i fullt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
