Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
ORMEN OCH KATTEN.
»Det är som jag säger,» utropade Lisett, »assessorn
väntar bestämdt pà någon ... är det någon som jag
känner?. .. Det skulle vara så roligt att veta.»
»Nå, min kära Lisett, än ålla de andra
.Djurgårds-blommorna då, som i fjor sommar förskönade Blå porten
och Franska värdshuset?» frågade den oefterrättlige gästen,
som syntes ha föresatt sig att icke i någon mån
tillfredsställa den stackars flickans nyfikenhet.
»Hvilka då?» sporde hon.
»Kors, Therese med hårflätorna, Laura med örnnäbben
och Adelaide med hvita tänderna?»
Värdshusflickan slog ned ögonen och teg.
Ȁro de gifta med ryska furstar eller med underofficerare
vid lifgardet till häst?. .. Eller ligga de kanhända på
sjöbotten för grosshandelskontorens räkning?»
Det tycktes hafva blifvit värdshusflickans tur att lemna
frågor obesvarade.
»Hvarför tiger du?.. . Har din vältaliga tunga ingenting
att förtälja om dem?»
»Jag måste se efter om inte hjerpen är färdig än,»
var det enda svar Lisett nu lemnade, hvarefter hon
skyndade ur kammaren.
Var det förargelsen öfver gästens envishet att icke vilja
upplysa henne om orsaken till blickarne utåt landsvägen
som förlamade Lisetts tunga? Nej, en värdshusflicka är van
att fà mycket ädlare känslor, i fall hon har dem, än
nyfikenhetens obesvarade. Assessorn mätte hafva förstått meningen,
ty när Lisett efter nägra minuters förlopp åter inträdde med
den doftande hjerpen, förnyade han ej sin fråga.
Det finnes verligen något som man i åratal skulle
kunna fråga en värdshusflicka om, utan att förmå locka ett
enda svar ur hennes mun. Det är. frågan efter sådana
kamrater, som, under sitt kringsväfvande på lättsinnighetens
bana, halkat ner i brottets och det ohjelpliga eländets
afgrund. Sådana händelser förtiga de, liksom vore de bundna
af en frimurareed. Är det måhända ett slags esprit de corps
som förmår dessa eljest så rörliga tungor att förtiga saker,
dem de anse kunna sprida en skugga öfver dem alla? El^er
är det en dunkel aning om egen lätthet att på samma sätt
kunna halka på den äfventyrliga väg, dit de blifvit inkastade,
som i detta fall lägger band på deras munvighet? Nog af,
cie tiga som muren, Om en främmande, som kännejr tUl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
