Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULAFTON EK.
319
klädningstyg, som hon bekommit, för att undersöka om färgen
kunde trotsa tvättbunken. Den lilla flickan undfägnades
med en vacker rutig yllehalsduk, den hon genast satte pä
sig och profvade framför spegeln, gladare deråt än en
furstinna åt sitt diamantdiadem. Vidare fick hon en
nöt-knäppare, som såg för putslustig ut med sin stora rörliga
fyrkantiga mun och sitt tagelskägg, samt slutligen en liten
docka, vid åsynen hvaraf hon skrek till af glädje och
hoppade omkring rummet, slående ihop sina små händer.
Julbocken var ej heller glömd, utan fröjdade sig åt två alnar
grått kläde till byxor. Vidare fingo gesällerna af sin mästare
sina vanliga julpenningar i små förseglade paket, och sist
bekom fru Lindqvist ett litet paket med en inneliggande
transportsedel på hundra riksdaler banko. Hon tackade
visserligen sin man med den sötaste min, men ett skarpsynt öga
skulle hafva funnit, att hennes glädje öfver de vida
obetydligare julklapparne, hon förut erhållit, var vida större
än öfver sedeln, ty hon visste nog, den goda frun, att innan
julljusen slocknat, hade mannen redan knipit den tillbaka
och lagt den i sin egen byrå. Det brukades nämligen då
för tiden, och, som vi tro, brukas äfven nu, att de äkta
männen gifva sina kära hustrnr stora penningsummor i
julklapp, hvilka de likväl efter gästernas bortgång återtaga.
Julklappen gör emellertid effekt när den kommer, åtminstone
inför gästernas ögon, hvilka nog torde vara så artiga att
omtala för andra hvad de sett. Också sade plåtslagarens
slipade blick, hvad han visste att verlden äfven skulle säga:
»Det var fan till plåtslagare! Han gaf hustru sin en splitter
ny bankosedel på hundra riksdaler!»
Nu var släden tom och julbocken drog ut den ur rummet
genom verkliga drifvor af sönderrifva papper. Alla hade
mycket att syssla med sina julklappar, och det var mycket
trefligt under den muntre plåtslagarens tak, i synnerhet när
han kommenderade fram en punschbutelj på bordet och
uppmanade alla att fatta sina glas, hvilken uppmaning icke
behöfde göras två gånger.
Plåtslagarmästaren proponerade en sljål för de trolofvade
och höll, dervid ett lämpligt tal, ty han talade gerna, den
hederlige plåtslagaren. Han hoppades att nästa julafton få
äta lutfisk och gröt hos sin måg, naturligtvis för den unga
fruns skull, som icke ville gå bort från sin förstfödde och
derför önskade se morfar och mormor hos sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
