Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-kaptenen.
885
svarta täcke. Hvarje sekund föder ett nytt lif af
förhoppningar eller bäddar en ny förhoppningarnes graf. Än
framtrollar vinsten ett skimrande palats; än ramlar det, vidrördt
af förlusten, i rykande ruiner. Omsättningen af guld är
ofantlig, ty man haller icke allenast mot markören, utan
äfven pl samma gång sins emellan. Aldrig har penningen
sà litet värde som vid spelbordet. Personer, som kanske
dagen förut grälat bort en halftimme för att kunna pruta
af en tolfskilling på handtverkaren räkning, låta nu dukater
näftals springa, utan att beledsaga dem med ett enda ord.
Men man ser hur ögonen brinna, man hör det bultande
hjertats slag. Spelpassionens demoner utföra sin fackeldans
i den olyckliges hjerna, tills förstånd och besinning kolat
ut, och med hvarje bloddroppe, som det pressade hjertat
lemnar ifrån sig, bortflyter en känsla af mensklighet och
dygd. Vill man måla afgrundens glädje och sorg, skåde
man menniskan vid spelbordet! Champagnen och glacerna,
som kringbjudas för att svalka de spelande, hafva samma
verkan på dem som vatten på brinnande stenkol.
Bland de spelande är en medelålders herre med
skuldror, armar och bröst som en Herkules, samt försedd med
det grannaste svarta hår, ögonbryn och mustascher. Han
har dessutom ett blågult band i knapphålet, men röjer genom
sin tafatthet och okunnighet, att det nu är för första gången
han är på ett spelhus. Han säger icke många ord och
vågar inga stora insatser, men håller till godo den
kringbjudna trakteringen med en glupskhet, som väcker de öfrigas
munterhet. När tevattnet serverades, tömde han, till allas
förvåning, hela konjaksflaskan i sin kopp och drack ut
alltsammans i en enda andetag. I spelet följer han blindt de
andras exempel och vinner nästan alltid, men för hvarje
dukat han sopar åt sig ger han till ett gapskratt, och
tappar han, utöser han en kötted, som kommer de öfriga
att draga på munnen. Man är nyfiken att veta något
närmare om detta naturens barn, och man får veta, att han
först på aftonen uppkommit, åtföljd af en possessionat från
Småland, hvilken är gammal bekant på stället.
»Hvad är han, och hvad heter han?» frågar Levander
sakta possessionaten.
»Han har varit kapten vid ett landtregemente och"
heter Strabeck,» upplyser possessionaten lika sakta; »jag
känner honom för öfrigt inte vidare, än att vi haft
ressällskap med hvarandra från Småland.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
