Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föbt.ofnihgsdagen.
421
Den bleka fästmön gjorde visserligen många
invändningar, men så matta, betydelselösa och föga
sammanhängande med hufvudsaken, att man tydligen förmärkte, att
hennes tankar alls icke dansade på de rosor, som
fästmannen i så rikt mått strödde omkring henne. En gång
blef modern så ond öfver sin dotters ogrundade
motsträfvig-het, att hon tog henne afsides och allvarsamt lexade upp
henne.
»Du tröttar alldeles ut den ädelmodige mannen!» sade
hon något strängt.
»Mamma,» svarade flickan, »jag är en eländig varelse 1...
Hans ädelmod förskräcker mig ibland.»
»Hvad säger du, flicka?»
»Men så är det,» fortfor Sofia; »för den svaga har
sjelfva Guds majestät något förskräckande med sig... Jag
behöfver baronens tålamod... det är det enda jag bedt
honom om.»
»Glöm inte hvad vi alla äro skyldiga honom 1»
»En gång bad mamma mig inte glömma våra
förbindelser till honom ... till Gustaf. .. Hur har jag uppfylt
denna bönl»
»Du måste åtminstone uppfylla denna min sista bön,
om du vill bereda din mors och dina syskons välfärd.»
»Ack ja!... Din lycka, min mor!... Mina syskons
lycka! ... Då har jag ju också beredt min!... Jag vill, jag
måste älska honom... tillbedja honom!... Evige Gudi
Väck en enda gnista af kärlek i mitt mörka, ödsliga hjerta!»
Efter detta konvulsiviskt frampressade yttrande skred
hon fram till baronen, som stod vid fönstret. Hon vacklade
emot honom och lade sig i hans öppnade famn med ett
tillkonstladt leende på sina läppar. Derefter vände hon
ansigtet mot modern och, i det hon. höll sina armar lindade
kring fästmannen, kastade hon på modern en blick, som
ville säga: moder, jag är i himmelen, men som sade: moder,
jag har helvetet i mitt bröst!
Vinternatten blef allt kallare och vildare. Det ena
snömolnet efter det andra jagade förbi månen och sållade
ned sina hvita, kalla rosor öfver jorden.
Ute på gården, med ansigtet mot de upplysta fönstren,
stod en hög gestalt, öfverhöljd af snö och orörlig som en
•klippa. En dräng, som gick öfver gården, studsade tillbaka
vid åsynen af den hemska gestalten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
