Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
förlofninqbdagen.
Bäst han nu stod sä der på berget, villrådig om han
borde vända tillbaka eller söka sig en väg ner till isen, såg
han dernere på viken en jätteskugga långsamt skrida ifrån
Sjöbérgs strand åt det motliggande landet och upptäckte
snart, att det var skuggan af en fotvandrare, som styrde
kosan rakt öfver viken. Tagande för gifvet, att denne
vandringsman var densamme som den förskräckte och
vidskeplige gårdsdrängen talat med och hvilken äfven kommit
honom sjelf att bäfva, tänkte han hasa sig ned utför berget
för att söka upphinna honom, då ett rysligt tjut från andra
stranden kom håren att resa sig på hans hufvud och han
såg en flock af rörliga figurer ila ner på isen ifrån andra
landet, ställande sin fàrd mot det ställe, der gestalten gick.
Sebastian igenkände vargarnes tjut och ryste för
vandrarens öde, ty det var den tid på året, då dessa rofdjur,
våra boskapshjordars fiender och skräck, rasande af hunger
och köld, icke sky för att angripa menniskor, i synnerhet
om de nattetid möta dem på heden eller den frusna sjön.
Han vände bäfvande sin blick mot isvandraren och
märkte, att denne, som redan hunnit halfvägs öfver viken,
hade stannat. Derpå hörde han en gäll menniskoröst stämma
in i vargarnes tjut. »Med vargarne måste man tjuta», säger
ett gammalt ordspråk, och det är också den enda möjliga
hjelpen för den som vid sådana tillfällen ej är försedd med
eldvapen. Sebastians första tanke vid åsynen af vargarne
var att, ehuru obeväpnad, störta ner på isen för att, om
möjligt, rädda enslingen på viken från den rysliga död, som
hotade denne; men ljudet af denna menniskoröst, som
trotsande genomträngde rofdjurens vilda skrän, gjorde hvad den
trettiogradiga kölden icke mäktat åstadkomma, nämligen
förvandlade honom till en isbild på klippan der han stod.
Gripen af en dödskyla, som genomskar kropp’och själ,
förmådde han icke röra sig ur stället, men hans ögon följde
oaflåtligen den hemska vinterscenen på isen. Vargflocken,
som, vid det utmanande ljudet af menniskorösten, gjort ett
ögonblicks halt, började nu sprida sig åt båda sidor utefter
viken, bildande på detta sätt en ofantlig cirkel med
mennisko-gestalten till medelpunkt. Småningom sammandrog sig och
förminskades denna rysliga cirkel, som med allt tätare och
tätare periferi närmade sig medelpunkten. Sebastian såg de
långa, ur rofdjurens käftar hängande tungorna blänka
blå-hvita mot månen och den gulbruna utspärrade raggen glänsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
