Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bböllopbdaokn.
487.
När, några timmar derefter, kyrkoherden med sin fru
och gamla syster begåfvo sig ifrån bröllopsgården, sade han
till dem:
»Det var ett sorgligt bröllop... jag fruktar, att en
stor familjeintrig ligger till grund för detta äktenskap ...
aldrig har någon vigselförrättning förefallit mig så underlig
som denna... ända från det ögonblick bruden visade sig
vid sidan af brudgummen kände jag en tryckning öfver
bröstet, som fortfor under hela ceremonien ... bruden syntes
mig som ett lik, så jag nästan var färdig att tillgripa ritualen
för jordfästning...»
»ObegripligtI» svarade frun; »hon gjorde ju det
briljantaste parti man kan tänka sig... börd, rikedom, den
vackraste karl... en man vid hofvet... en ...»
»Men hvarför dånade bruden efter aktens slut?»
frågade systern; »hvad betydde det dei®ropet på Gustaf?...
Svägerskan hörde väl det?... Annars var hon rätt gentilt
klädd ... hvit florsklädning på kjortel af hvit taft tager sig
alltid bra ut.. . men kornetterna tyckte jag voro för korta.»
»Den arma qvinnanl» mumlade kyrkoherden; »jag vill
hellre tappa en kodilj på omköp än viga ett sådant par.»
»God natt, Johan I... Jag vill sofva ... gå upp till vår
mor och se åt hur det är med henne I» bad Sebastian sin
^broder, sedan han gått till sängs i sin kammare.
»Men om du vill något, så är det ju bäst att jag är
hos dig,» sade Johan; »du har feber, för ditt hufvud
bränner så.»
»En besynnerlig åkomma,» yttrade Sebastian; »mitt
hufvud är ständigt så tungt och mina ögon vilja jemt falla
tillhopa, antingen jag ligger eller står... Nu är sömnen
mig välkommen!... Hvilken olycksdag ha vi ej upplefvat!...
Stackars Sofi I Hvilket öde ha vi ej beredt henne!.. . Det
är vi som äro skulden till hennes olycka... moderns
fåfänga och brödernas blindhet, se der orsakerna till allt...
Johan, i morgon bittida resa vi till Stockholm ... jag vill
hellre dö på landsvägen än dröja en dag till i detta
fördömda hus!»
»Men syster!... Men mamma!» klagade Johan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
