Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
abfvbt.
»Morgens, dockan min!» helsade plåtslagaren; »här
kommer en gammal bekant, som vill veta hur det står till
med helsan, om ej just med kärleken.»
Vid dessa ord släppte Charlott både nålen och
rullgardinen samt blef röd i ansigtet som ett lingonland, ty hon
kände igen stegen i förstugan. Hon sprang upp för att
fly, men qvarhölls af faderjj. I detsamma visade sig
Stenfjäll i dörren.
»Stig mans pà, min gossel» uppmanade plåtslagaren;
»det är inte första gången du klampat öfver tröskeln der ...
Hvar är hustru min?___Vi ska ha fram en frukostsup och
det i flygande.»
Han styrde kosan till dörren och hviskade i förbigåendet
till Stenfjäll:
»Hon ser ut som en kokt kräfta i ansigtet, du ... en flicka
som kan rodna du är inte alldeles för fan i väld heller.»
Derefter gick han ur salen och lemnade de unga tu allena.
»Hur ... hur står det till med ... med mamsell?»
stammade Sebastian, som tyckte att han borde fråga något.
»Åh jo... hur màr... màr herr Sebastian sjelf?»
stammade hon, som tyckte att hon borde svara något.
»Mamsell är sà blek sà.»
»Herr Sebastian är också sà blek sà...»
Detta var en osanning, ty i denna stund hade båda
rätt röda och friska kinder, men förmodligen tyckte de, att
de borde se bleka ut.
»Jag har lidit ganska mycket!» sade derefter Sebastian
med mera allvar och bestämdhet i tonen.
»Ja, äfven jag har lidit mycket!» yttrade hon med
nedslagna ögon.
»Farbror bad mig gà upp.»
»Ja, jag kunde väl tro det... hvarför skulle pappa
göra det?.. . Är jag inte nog straffad förut?»
»Stackars Charlott!» utlät sig Sebastian.
Nu framkom i flickans ögon qvinnans allsmäktiga
hjelp-trupp med vapen af blixtrande tårar.
»Förlåt mig!» snyftade hon; »nej, förlåt mig inte...
haf blott medlidande med mig och . . . gå .. . gå ...»
Sebastian gick, men gick henne några steg närmare
och fattade hennes hand. Charlott vacklade, och som
Sebastian icke gerna kunde låta henne falla till golfvet, så
tog han henne i sina armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
