Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
HiMDlCN.
I detsamma hördes nägon knacka på dörren, hvilken
var oläst och derför strax öppnades af Sohlbergskans son,
hvilken inrusade i rummet under sådana àthäfvor af glädje
och triumf, att han var nära att skrämma slag pà sin hulda
moder.
/ »Nu ville jag hellre,» ropade han, »äta tegelsten till
frukost, gråsten till middag och flintor till qväll, än vara
baron med stjerna! ... Hi! Hvad det var roligt!»
»Hvad har du här att göra, din odàga?» ropade
madamen och sprang emot sin son.
»Det var en vålnad som hette duga, det,» jublade-Olof;
»gammal som gatan, men lif i alla ändar... sluka väder,
herr baron! Sluka väder, mutter lilla!... Tjenare, herr
assessor!... Håll till godo med samma anrättning!»
»Hvad är det du säger?» frågade modern, hvars vrede
gaf vika för nyfikenheten; »hvad är det du säger, kära Olof?»
»Komsarjen är inte död, inte innebränd mer än mutter
och jagi» skrek Olof.
Levander sprang upp ur soffan.
»Nu är han hos sin måg,» fortfor Olof; »det är ett
kattrakande hos nådig baron, sà... nu, mutter lilla, behöfs
inga källarluckor . .. inga vakar pà Edsviken ... inga ...»
Madamen rusade öfver sin son och lade sin breda hand
pà hans mun med sådant eftertryck, att dennes näsa sprang
i blod.
Olof slingrade sig med en ekorres vighet ur moderns
armar och ropade utan att bry sig om sin blödande näsa:
»Hejsan! Hvad det är roligt!... De kloka bli galna,
den galna klok, och den som hvarken är galen eller klok,
skrattar sig lungsot pà halsen, för
Hopp sasa, hipp sasa!
Nu tar hin bofinkarna!»
Under denna ofta upprepade refräng störtade Olof pà
dörren och försvann.
Assessorn och madamen sågo pà hvarandra. Glädjen
hade icke med Olof försvunnit ur kammaren, ty den fröjd,
som beherrskat dennes ansigte, var ett intet mot den glada
öfverraskning, som nu bestrålade Levanders. Utan att säga
ett enda ord vidare tog han sin hatt och gick, i trots af
alla värdinnans bemödanden att qvarhålla honom. Madamen
följde honom till dörren, och när han gått sköt hon regeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
