Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•288
slutet.
»Stig upp, min gosse!» sade han; »knäfall för Gud,
ty det är Gud du i första rummet har att tacka för det du
fått beträda en annan väg, än den du förr bevandrade.. .
för det han upplyst ditt förstånd och förlänat din goda vilja
äfven kraft att blifva en duglig menniska ... Fortfar som du
börjat och jag skall blifva lika nöjd med dig som jag hittills
varit... du har nu ett helt år varit min gamle sjuklige
Stenmans biträde här på egendomen ... du kan med tiden
blifva hans efterträdare... du har din lycka i Guds händer
och i dina egna... Stig upp, min vän, och visa mig nu
hvad du uträttat denna morgon... det yttre är mycket
vackert, det ser jag redan, men nu vill jag taga kännedom
om det inre.»
Hofmarskalken gick nu in i den granna löfsalen, följd
af ynglingen, hvars blickar, med ett uttryck af gränslös
erkänsla, hvilade på den ädle, vördnadsvärde gubben.
Flere herrar och damer syntes nu uti alleerna, närmande
sig det ställe af stranden, hvarinvid den blomstersirade
bersån var belägen. Bland dem befunno sig fru Stenfjäll
samt hennes söner, Johan, Victor och Sebastian, den
sistnämde ledande vid armen sin unga fru, plåtslagardottern,
med hvilken han sedan tvänne månader varit gift. Den
-gamle friherrn besvarade deras helsningar och anvisade dem
platser inuti bersån ojnkring det serverade dyrbara
kaffebordet, ofvanom hvilket tvänne bredvid hvarandra stående
höga förgylda karmstolar lemnades lediga.
Strax derefter inträdde fröken Amanda Svärdfàlt och
nalkades sin onkel, hvars kind hon kysste.
»Brudparet kommer snart,» hviskade hon till honom.
»Ännu saknas vår häradshöfding,» yttrade onkeln, i det
hans blick öfverräknade det församlade sällskapet.
»Häradshöfdingen gick tidigt ut,» tillkännagaf Olof, som
stod uti ingången, uppmärksam på baronens ord.
»Hvar träffade du honom?»
»Vid stranden . . . han var ensam och såg mycket sorgsen
ut.. . men jag vågade icke störa honom.»
»Spring och sök rätt på honom,» befalde baronen Olof,
hvilken genast skyndade bort utefter stranden och försvann
ur ögonsigte.
I detsamma visade sig föremålet för allas väntan, ett
ungt par med armarne om hvarandras lif. Det mottogs af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
