Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolthoff, Esther, Minnet av en solskensmänniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnet av en
solskensmänniska
av
Esther Kolthoff
NÄR MAN, BLIVEN gammal och ensam, i minnet
söker sig tillhaka till upplevelser, som man haft
tillsammans med avlidna anhöriga eller vänner, kommer man
ju in i en för alla andra stängd tillvaro. Den svunna
tiden, ungdomen och medelåldern, ligger den gamla
så nära, att minnena rusa in över henne. Detta gör,
att man grips av en osäkerhetskänsla, som varnar och
håller tillbaka. Man vet, att man saknar kontakt med
sin omgivning.
För mig och oss alla var far den glade gode vännen.
Av en ytterst okomplicerad natur, totalt utan alla
choser och så absolut sig själv, att all slags
förställning var honom lika omöjlig som att spela teater,
förefaller ban mig såsom idealet av en sann människa,
orädd och rakryggad. Men när jag skriver detta, har
jag en känsla av att tala i ett tomt rum.
Min tvillingsyster Ruth och jag voro de enda av
syskonkretsen, som hade lyckan att under hela fars och
mors liv få stanna i hemmet, och de minnen vi äga
av våra föräldrar äro för oss strålande ljusa. Båda
voro solskensmänniskor. Far var sällsynt glad. Alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
