Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerfelt, Greta, Mina minnen av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
båt till en liten holme i Mälaren, där en urgammal
väldig sten, »Biskopsstenen» kallad, utvisar den punkt, där
Uppsala, Västerås och Strängnäs stift mötas.
Ärkebiskopen, som aldrig förr hört talas om platsen, blev
förtjust, och med sitt oemotståndliga pojkaktiga leende
föreslog han att vi alla skulle ta i ring och dansa kring
stenen! Sådan hyllning hade väl säkert aldrig förr den
gamla stenen varit med om från en Svea rikes
ärkebiskop och en berömd utländsk vetenskapsman!
Vem kunde vara en så älskvärd gäst och
glädjespri-dare som Nathan Söderblom! Den nästan ängsliga
vördnad man kunde frestas att känna inför den store
kyrkomannen med sitt världsfamnande inflytande
försvann inför den så sällsynt mänskliga människan med
det varma hjärtat, det anspråkslösa vardagsväsendet och
den spelande humorn i ögonvrån.
Som ett dyrbart minne bevarar jag hågkomsten av
aftonen nyssnämnda dag. Gästerna — de voro fler än
de ovan nämnda — hade gått för att göra sig i ordning
till middagen. Först av alla blev ärkebiskopen färdig
och slog sig ned vid pianot i stora salongen — ett
gammaldags lågt och fyrkantigt rum, i halvskymningen
upplyst endast av det fladdrande skenet från brasan i den
stora öppna spisen. Jag kom sakta in och satt länge
obemärkt, i skymningen stilla njutande av det
outsägliga, som utlöste sig i ärkebiskopens spel, där han helt
gav sig själv, utan tanke på någon åhörare.
Till slut steg han upp, lade igen locket och studsade
till, då han märkte att han ej varit ensam. Jag had så
vackert att jag skulle få höra litet mer, och då satte han
sig utan vidare ner vid pianot igen och började nu även
sjunga med denna stämma, som alltid grep djupt in i
själen. Ännu kan jag höra slutraden till en av sångerna,
som då var mig alldeles ny:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
