Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerfelt, Greta, Mina minnen av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
(lianträffa med ärkebiskopen annat än vid större möten,
konferenser och högtidligheter samt att det ej längre
var oss möjligt att genom resor och korrespondens
såsom tidigare uppehålla kontakten med våra nödställda
vänner i utlandet. Ännu hände det dock. att
ärkebiskopen som förr skickade oss någon utlänning att ta hand
om och visa omkring i våra bygder.
Den stora höjdpunkten i ärkebiskopens liv,
Ekumeniska mötet 1925, fingo vi vara med om, ävensom
åtskilliga svenska kyrkliga möten. Hur ofta, då stormens
vågor gingo höga, fingo vi bevittna hans överlägsna
förmåga att med ett oemotståndligt leende och ett
humoristiskt yttrande bryta udden av bitterheten,
avväpna en motståndare och med en genialisk och
blixtsnabb replik lösa spänningen och lotsa en fråga i säker
hamn. Oerhört personlig förblev alltid Nathan
Söderbloms kontakt med deltagarna i de möten, där han satt
som ledare, även om deltagarantalet var mycket stort.
Ett minne från avslutningen av ett av de »Allmänna
kyrkliga mötena» i Stockholm vill jag här återge. Det
måste ha varit hösten 1922. Ärkebiskopens hjärta
hade givit allvarlig anledning till oro: omedelbart efter
mötet skulle han resa utomlands för att söka vård. Det
befarades att ansträngningen under mötesdagarna hade
varit alltför påfrestande. Nu voro förhandlingarna slut.
Gemensam nattvardsgång skulle firas i den högtidligt
allvarliga Engelbrektskyrkan, innan deltagarna
skingrades för att återgå till vardagslivet. Kyrkan var till
trängsel fylld. Nu stod ärkebiskopen där själv inför
altaret ocli höll skriftetalet, iförd en enkel, vidveckad
svart prästkappa. Han talade på sitt eget
oemotståndligt gripande och fängslande sätt, andlöst lyssnade hela
den väldiga menigheten. Sedan vände han sig mot
altaret och bad. Sällan har jag så gripits av någon präster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
