Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - John Landquist: Sigfrid Siwertz 50 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och förlorade i något som glimmar eller
röres. Våra ögon lysa då blanka och stora
och det kan sägas att vi intet annat äro än
en klarnande spegling. Därför är det om
glidande vatten och skiftande stränder och
alla slags farkoster jag vill tala, när det är
Margots barndom det gäller.”
Schopenhauer finns dock kvar i denna
melodi. Den klarnande spegling, vartill vi
förvandlas, är hans estetiska kontemplation,
som han också i särskilt ren grad tilldelar det
från sexualitetens och arbetets slaveri fria
barnet: barnet iakttar världen med oskymt
öga. Yttervärlden rör sig här med glidande
vatten och skiftande stränder; men åskådaren
är alltjämt stilla. De uppträdande själva
kämpa icke i dessa berättelser för att erövra
sin plats i denna rörliga värld. De flyta
med händelsernas ström såsom Margot eller
deras uppgift blir att resignera och därmed
vinna sin frihet eller frid. De följande
novellsamlingarna ”Cirkeln” och ”De gamla”
ge variationer av samma tankegång. Cirkeln
är varats cirkel: den nödvändighet, vävd av
begär och lidande, som bildar livet. Friheten
finnes blott ”i självövervinnelsens dåd, i
skönhetens intuitioner, i all djup ironi”
(”Det mörka segermonumentet”).
Denna självövervinnelse kan yttra sig som
den frivilliga försakelsen för en annans skull
(de två bröderna som älska samma kvinna i
”En överflödig”) eller som småningom
vunnet lugn med sin lott och fredligt umgänge
med sina bittra minnen såsom i den vemodigt
vackra berättelsen ”Hamn och hav” om
sjömannen, som efter några våldsamma
sammanstötningar i ungdomen blir en blygsam
och stilla man och trives i sin ensamhet under
havets stjärnor. Icke sällan slutar denna
resignation i den frivilliga döden, vare sig
en olycklig kärlekspassion gör en instängd
tillvaros kretsgång olidlig eller en framtid
väntar, som blott kan alltmer försämras (den
till sinnessjukdom predestinerade i ”Det
mörka segermonumentet”). Novellerna i de
två första samlingarna ha ofta en
övervägande karaktär av lyriska stämningar och
livsfilosofiska reflexioner; och de handlande
personerna kunna vara rätt luftiga. Man tror
ej rätt på Margot, som fortfar att vara väl
naiv efter mycket otvetydiga sexuella
erfarenheter, eller man blir böjd att låta deras
uppförande bevisa något annat än författaren
avser: t. ex. Georg i ”Skuggor”, som avstår
från en kärlek knappast därför, som det
uppgives, att han ”inte kan älska, bara lida”,
emedan han sett ”för många kvinnor, talat
för många tomma ord”, utan snarare därför
att han är outvecklad och därför modlös
och inte tillräckligt tycker om flickan. Det
händer att evigheten strålar för villigt ned
över dessa hjältar i deras upphöjda
ögonblick; resignationens unga filosofi hade
också sin pose och sina alltför vackra ord.
Man känner att den unge diktaren
ofullständigt erövrat livets värld; det är något som
fattas i dessa figurer, egentligen viljan, som
är så aristokratisk, att den endast kan visa
sig i resignationens val.
Men om tillämpningen av resignationens
filosofi kunde bli tvivelaktig för
ungdomsåldrarna, så fanns det en där den passade.
Siwertz drog sig med säker diktarblick till
de gamlas värld. ”De gamla” är hans första
riktigt mogna och distingerade bok: flertalet
av dess noveller låta med full njutning läsa
sig än i dag. Hans människokarakteristik har
här blivit fylligare och säkrare. Historien om
den gamle ungkarlen i ”Klockorna”, som
blir kär i pensionatsvärdinnans unga dotter,
är helt övertygande; historien om hans
häftigt uppflammande böjelse och hans
följande resignation, halvt tillkämpad, halvt
naturlig, har full objektivitet. Den lyriska
stämningsdimman har skingrats; man ser en
diktares kloka ögon; man finner här det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
