- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
8

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - John Landquist: Sigfrid Siwertz 50 år

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmån för livet, när han till sin bleka dotters
glädje testamenterar sina pengar till ett
barnhem.

Ännu mera pekar framåt den ypperliga
”Räddningsbåten”. Den förfallne
skådespelaren, den skroderande alkoholisten, tar
också sitt liv som flera tidigare figurer i
Siwertz’ novellistik, men av ett helt nytt
motiv, då han stilla glider ned från båtens
sida efter konjaksorgien under natten:
nämligen seende sin onyttighet och sin skam, som
blivit honom uppenbar i de unga pojkarnas
dömande ögon. Och här uppträder för första
gången en ungdom av helt annat slag än den
i Siwertz’ tidigare böcker: den rena,
viljefasta, framtidens hopp. ”Det verkliga hos
oss”, tänker Antonius, innan han går över
bord, ”är strävan till sanning. Jag började
dö vid min första lögn. Sen dog jag bit för
bit med varje slapphet, varje meningslös
lögn, varje tomt ord”; och när han ser
framför sig pojken Bror Simonssons lysande ögon,
som stirrat så kallt bort över honom, mumlar
han: ”Jag förstår dig. Det är du som ska
göra’t. Du är ung och ren. Hård kan du också
vara, om det behövs.”

Detta var en ny signal. Med dessa friska
pojkar, som på sin segelbåt passade vind och
vågor och förstodo att behandla sin
ovälkomna och främmande gäst, uppträdde hos
Siwertz först människan som själv rörlig,
motståndssättande, aktiv och influerande i
det heraklitiska skeendet. Cirkeln hade brutits
och började arta sig till historia.
II.

Siwertz hade samtidigt gjort två
upptäckter, som skulle medföra en radikal
omvändelse i hans livsåskådning och inviga
en ny, lång bana för honom som författare.
Han hade upptäckt Bergson och pojkarna.
Eller riktigare: liksom hans diktarinstinkt
sökt sig till de gamla för att tolka
resignationens kvardröjande stämningar, som dock
därvid till sist undergingo en förvandling i
mer livsvänlig riktning, så fann hans känsliga
fantasi den första ungdomen, ofördärvade
och modiga pojkar, som framför sig ha en
blånande framtid, vara lämpliga bärare för
bergsonismen, övertygelsen om den skapande
viljan och om modets metafysiska roll.

Han hade stiftat bekantskap med den
franske mästaren i Paris 1907.
”Mälarpirater” är det fina och fulländade första
resultatet av dennes filosofis vandring genom
hela hans känslo- och tankeliv. Inte ofta har
en filosofi kunnat berömma sig av en så lyckad
poetisk effekt som av detta lätta och glittrande,
djupsinniga och giltiga lekverk.
”Mälarpirater” är ett av bergsonismens välskapade
minnesmärken. Människor och poeter, som av
ödet gynnas, bruka få en lycklig försommar.
Siwertz’ försommar är ”Mälarpirater”. Det
är hans mest omedelbara poetiska verk. Det
är diktat, man känner det ännu tydligare,
när man nu tjugu år efteråt genomläser det,
i en enda ström av naturglädje och av glad
uppfinning.

Eller vem känner inte med pojkarna
glädjen att ”låta det åka” ut på Mälarens
stora fjärd med tusen öar, sund och
möjligheter. ”Tyst och festligt, i ljum,
blomsterdoftande medvind drev Vindrosen fram över
glimmande, villsamma vattenvägar, längs
ännu spädgröna lövstränder, branta,
granvuxna strandklippor och gulblommiga ängar
med nyutsläppt, brokig boskap, förbi
vitblommande trädgårdar gick färden och
tegelbrukens röda längor och grustäkternas
stup under avklippta grankanter och små
vänliga stadshamnar med flaggor och torn.”
Eller vem vill ej vara ung och fri för att
åter en gång njuta denna morgonbild: ”Solen
började snart värma, och luften var alldeles
stilla med lätt blånande dis, och göken gol
uppe i skogskanten, och svalorna flögo högt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free