Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Februari 1932
- Marika Stiernstedt: Presentation av fru Obitz. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MARIKA STIERNSTEDT
PRESENTATION AV FRU
OBITZ
1.
När gossen Obitz ännu var rätt liten,
kunde det hända honom som andra barn att
sitta och lyssna till dånet från regnfloden,
när den forsade ner genom stuprännans
trumma, och för hans små öron var denna
musik ljuvlig och skön. Den brakande
galoppaden av multimillioner regndroppar
mot bleckplåt väckte hans inbillning och
förde hans fantasi till en värld, som såg ut
efter hans önskan, vilket ej alltid var fallet
med den verkliga världen.
Vid dessa tillfällen stirrade han framför
sig rätt ut i dunklet utanför fotogenlampans
snäva ljuskrets, och han såg dum ut,
åtminstone i sin moders fru Obitz’ ögon, så att
hon måste tillgripa en strumpa eller ett
garnnystan, en sked, ett glasögonfodral och kasta
i ansiktet på gossen, ropande:
— Grieg! Nu gapar du igen! Jösös, vad
du kan vara lik din enfaldige far!
Grieg, det var gossens förnamn, som bekant
familjenamnet på en berömd norsk
kompositör. Varför inte lika gärna Beethoven
efter den ännu mer berömde döve tysken?
Nej, fru Obitz hade en gång bestämt: Grieg.
Det var på den tid, då hon brukade sitta
vid pianot och förvandla sin förfärliga inre
oro till temporärt och relativt lugn genom
att spela sin favoritkompositörs pianostycken,
och det året föddes gossen.
Senare hade fru Obitz fått andra favoriter.
De avlöste varandra verkligen tämligen tätt,
men barnets namn kunde ju inte ändras.
Småningom upphörde fru Obitz också att
söka ro vid pianot och till och med näring
för sin oro, och mannen, kantor Obitz, fick
ensam fingra på tangenterna bäst han gitte,
bara det skedde när hon själv var utom
hörhåll. Men varken under musikperioden eller
senare kan det påvisas att fru Obitz någonsin
fångat minsta vällust ut ur ljudet av
regnskvalp.
Då garnnystan, sked eller glasögonfodral
kommo susande genom luften, kutade gossen
Grieg Obitz ihop sig och skyddade ansiktet
med ena armbågen, men han förvånade sig
inte och yttrade ingenting.
— Svara! skrek fru Obitz. Vad sitter du
och tänker på?
Nej, han svarade inte mer än om han varit
den döve Beethoven och ingenting hört.
Ibland reste sig då fru Obitz i hela sin
längd, en kämpagestalt av den svartaste
typen, kanske med tatariskt blod i ådrorna,
en gång fört över Östersjön av någon
brunhyad krigsfånge från stäppen, det vet ingen.
Hon gick fram och åter i rummet, det
blygsamma kantorshemmets lilla sal, och
skymfade högt livet, hennes eget liv, bortkastat på
den dumme mannen, på sonen, sin arme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0021.html
