Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Sven Stolpe: Två män. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
och även om hon ibland kunde skratta i smyg
åt hans myndighet, kände hon innerst inne
den starkaste tacksamhet.
Tiden gick, och en tidig vår stod Henriks
studentexamen för dörren. Han hade skaffat
sig massor av privatlektioner med yngre
gymnasister, och ibland kunde han samtidigt
undervisa två lag pojkar i våningens få rum,
mellan vilka han vandrade; när det ena laget
skrev, förhörde han i det andra. Följden var,
att han fick relativt gott om pengar och
kunde hjälpa till med hushållsutgifterna. Fru
Lagerberg följde utvecklingen med spänning
och glädje. Hon märkte, hur Henrik fick råd
att klä sig litet bättre, han deltog i
föreningslivet i skolan och gick på gymnasistbaler. Att
han svärmade för en ung flicka i flickskolan,
gjorde han heller ingen hemlighet av, och
modern hade själv fått ett sympatiskt intryck
av flickan, de gånger hon kommit upp och
druckit te på kvällarna.
Själva studentdagen hände den första lilla
katastrofen. Flickan stod icke på skolgården
och väntade på Henrik. Fru Lagerberg såg,
hur han mulnade och värjde sig mot
kamraternas hårdhänta hyllningar. Och under
studentmiddagen hemma satt han tyst och
allvarlig bland sina bullrande kamrater.
Det gick några dagar utan att hon fick
någon klarhet i vad som skett. En kväll, då
han just lyckats få en informatorplats under
sommaren, men ändå satt och såg dyster och
plågad ut, kunde hon inte hejda sig utan
frågade. Hon skalv till, när han röt:
-— Jag hatar henne!
Det var faderns stämma upp i dagen!
Modern blev så förfärad, att hon höll på att
falla i gråt. Tvekande försökte hon få reda
på sammanhanget. Men han ville ingen annan
upplysning ge än att flickan var ”falsk”.
Dånande drog han igen dörren till sitt rum.
Fru Lagerberg greps av en plötslig fasa.
Skulle han verkligen visa sig vara exakt som
sin far? Efter en dags tvekan ringde hon
upp flickan och bad henne komma upp en
förmiddag, så att de kunde få språka med
varandra. Flickan vägrade först men lovade
till slut att komma.
Till att börja med ville hon ingenting säga.
Henrik hade tröttnat, påstod hon, och hon
kunde själv ingenting göra åt saken. Men
varför hade hon inte kommit på hans
studentdag? Orsaken var den, att hon under den
sista gymnasistbalen hade låtit sig bjudas av
en annan gymnasist, och när Henrik ville
bjuda upp henne, var hon olyckligtvis två
danser redan upptagen! Han hade tagit henne
i armen och fört ut henne i tamburen, där
det hade kommit till en scen. Han hade
kastat till henne de brutalaste ord, och sedan
dess hade hon inte velat söka upp honom . . .
I samma ögonblick hördes Henriks nyckel
i tamburdörren. Modern sprang upp och ville
föra ut flickan köksvägen. Henrik hann in i
sista stunden. När han fick syn på flickan,
stannade han blek av raseri.
-— Jaså, det är mamma som ligger bakom
det här, skrek han hest. Mamma umgås med
den kvinna som har svikit mig!
Ordet ”svikit” föreföll så lillgammalt och
teatraliskt i sammanhanget, att modern icke
kunde låta bli att skratta:
— Men Henrik då! Inte har hon svikit dig,
inte. Vad har du för rätt över henne, hon gör
väl som hon tycker! För resten tycker hon
bra om dig .. .
Han förlorade fattningen. När han vit i
ansiktet och med sammanbitna tänder kom
fram till de båda kvinnorna, måste modern
skrika högt av fasa. Framför henne stod icke
Henrik utan Johan. Hon kände igen hans
förstörda ansikte och brinnande fanatiska
ögon. Och i nästa ögonblick rusade en ström
av hårda ord och beskyllningar ut över
henne . . .
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
