Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 76 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Sigfrid Svensson: Nordisk kultur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

NORDISK KULTUR

Ett monumentalverk i det nordiska samarbetets tjänst.

Folkvisor av prof. Knut Liestøl och Folksägner och
folksagor av doc. C. W. von Sydow (del IX).
Konst av prof. Haakon Shetelig (del XXVII).

Oberoende av all politisk och administrativ
indelning gå kulturgränserna. För den kulturhistoriske
forskaren är folkförbrödringens stora sak en
självklarhet på samma gång som hans forskningsmaterial
är det mest nationella som existerar. När han
skapar bilden av det egna folkets liv måste det stå
klart för honom att viktigare än att framhäva vad
som skiljer kan vara att visa vad som förenar.
Många och stora ord och löften ha sagts och givits
om det skandinaviska samarbetet. Med det stora
samlingsverket Nordisk kulturs planläggning och
påbörjande har nordisk samling — tack vare stöd av
Clara Lachmannsfonden — åtminstone på ett
område stolt förverkligats. Den politiska historien har
sysslat tillräckligt med de mörka sidorna av
grannlivet i Norden, intrigerna och mördandet, och det
är på tiden att kulturhistorien visar fram de ljusa,
enande, uppbyggande makterna i Nordens samliv.
Häri ligger den fasta grunden till att Nordisk
kulturs huvudredaktion i de inledande orden med all
rätt kan konstatera att den stora bildningssökande
allmänheten med ”alltjämt ökat intresse vänt sig till
de kulturella sidorna av vår folkstams historiska
gärning”. Förvisso kan Nordisk kultur bygga på ett
redan vaket intresse, men säkerligen kommer det
en gång att konstateras att verket självt som
opinionsbildare haft sin stora historiska betydelse.
I icke ringa grad har denna betydelse karaktär av
mission. Nordisk kultur äger de yttre former, i vikt
och i namn, som komma att skapa respekt för den
nya uppfattningen om vad som varit det
väsentliga i folkens historia. Vid våra läroanstalter, de
högsta som de lägsta, pågår för det mesta
allting som om ingenting skett, där spöka
alltjämt bataljer och politiska transaktioner omgivna
med riksviktig gloria. Men undervisningsplanernas
och läroböckernas byråkratiska konservatism skall
väl dock inte bli mer än en mansålder efter sin tid.
Den åldern bör den snart ha inne. Det förefaller
som om Nordisk kultur skulle få både den rörlighet
och den tyngd, som kan göra den till en effektiv
murbräcka i det gamla systemets välomhägnade
uppfostringsanstalter.

Som huvudredaktörer för Nordisk kultur stå tre
professorer i nordiska språk: Otto v. Friesen, J.
Brøndum-Nielsen, Köpenhamn, och Magnus Olsen,
Oslo. Att initiativet tagits från språkmannahåll beror
givetvis på att den nordiska språkforskningen är
längre hunnen än sina systervetenskaper och
framför allt har det säkra och fasta stödet av
akademiska lärostolar. Den ensidighet som man skulle
kunna befara genom en helt av språkmän bestående
redaktion synes verket dock gå fri ifrån, så långt
man kan döma av planen och de båda nu utkomna
delarna. I verkets redaktionssekreterare, intendent
Sigurd Erixon, har ju också sakforskningen fått sin
representant. Av Nordisk kultur föreligger nu dels
Konst, redigerad av professor Haakon Shetelig,
Bergen, dels i en och samma del Folkvisor och
Folksägner och folksagor, utgivna resp. av professor
Knut Liestøl, Oslo, och docent C. W. von Sydow.
Sammanlagt kommer verket att omfatta 30 delar,
redigerade av specialredaktörer. Kulturlivets alla
sidor bli här föremål för behandling: språk och
ortnamn, stat och social struktur, handel och
samfärdsel, bostadsskick och näringar, dräkt och slöjd,
tideräkning och folkfester, folktro och lek etc.

På ett par ställen i huvudredaktörernas förord
talas det om att Nordisk kultur vill ge en samlad
framställning av den specifikt nordiska kulturen.
Det är nu en definition som är något vag. Ty vad
är nordiskt och vad är europeiskt, vad är lån och
vad är eget. Och kan man i en etnologisk
framställning bortse från det ena och blott sätta sig och
stirra på det andra. Det går kanske an att skriva
essäer över ”det specifikt nordiska”, som möjligen
kunna få en sann patriots hjärta att klappa
hastigare, men det är omöjligt att göra samlingsverk över

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>