Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Desmond MacCarthy: Såpbubblor. En studie i den litterära berömmelsens fluktuationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
sade bort romantik och metafysik ur
litteraturen, som förlänade ”verklighetens kraft åt
fantasiens produkter” och som, då den
romantiska rörelsen satte in, ånyo svängde
om. Det är, såvitt jag förstår, bruset av den
utdöende romantiska rörelsen, som nu ljuder
i den äldre generationens öron.
Kanske ni har lagt märke till att ungdomen
har så utomordentligt svårt att skriva poesi
eller att skapa något inom romanens eller
dramats område? (Jag är medveten om att
frågan är en smula maliciös: den är det med
avsikt, ty jag har ännu icke omvänts till de
ungas tro.) Men det ligger även något annat
i denna fråga. Den unga generationens roman
till exempel tenderar till att bli en enda
väldig monolog snarare än en objektiv bild
av livet, och i den nya romanen hotar
karaktärsskildringen att upplösas i spårandet
av psykologiska processer, som visserligen
kunna vara utmärkande för det mänskliga
men som icke äro det i utpräglad grad. Låt
oss för ett ögonblick ta romanens utveckling
i betraktande från denna synpunkt. Det
saknar ej sitt intresse. För det första ha vi
den typ av skildringar, där handlingen och
de yttre händelserna främst tilldraga sig
intresset. Eftersom litteraturen sysslar med
mänskliga varelser, och eftersom mänskliga
varelser tänka och känna, så få vi då och
då veta, vad de i berättelsen figurerande
personerna tänkte och kände. Men deras
tankar och känslor äro rent konventionellt
uppfattade och ha alltid sin rot i vissa
händelser. Så inträffar det, speciellt i
kärleksskildringar, att känslorna med ens bli mer
och mer minutiöst beskrivna, men de äro
alltjämt inspirerade av vad som händer, har
hänt eller håller på att hända. Därefter
inträder en förändring. Tolstoj har gjort
en observation beträffande den mänskliga
naturen, som är så absolut sann, att den snart
blev en ingrediens i varje romanförfattares
utrustning. Han har understrukit det
irrelevanta draget i våra tankar och känslor.
I konstnärlig utformning ger oss detta
irrelevanta, oväsentliga drag en stark känsla av
det levande hos en person och därför även
av det aktuella. När exempelvis Anna
Kare-nina kastar sig under tåget, så gälla hennes
sista tankar icke hennes älskare eller hennes
egen tragedi utan hennes väska, som besvärar
henne. Tolstoj för in det irrelevanta
tänkandet icke för att underhålla utan för att
stärka vår tro på ögonblicksskildringens
äkthet. Det gör det också. Och efter honom ha
romanförfattarna försökt att komma närmare
och närmare det, som människor verkligen
bära i sinnet, i vilken situation det vara må.
Alla slags mekaniska konstgrepp ha på senare
tid använts för att tjäna detta syfte: punkter,
isolerade ord, avbrutna meningar. Vi ha
kommit mycket långt från sjuttonhundratalets
eller den viktorianska tidens återgivande av
en monolog i prydliga, essayistiskt utformade
meningar. I den senaste romantypen — den
som exempelvis Virginia Woolf
representerar — äro händelserna inströdda rätt och
slätt som avbrott i en lång kedja av lösa
hugskott och lekfulla drömmerier, en kedja,
som huvudsakligen är till för att ge
författaren tillfälle att infoga i och för sig
förtjusande små prosapoem. Och strävandet —
hopplöst redan i sig självt — att’ i tryck
återge medvetandet som sådant, har kommit
James Joyce att sida upp och sida ned notera
och registrera, vad den dåre pratar, som
alltid mumlar för sig själv i våra sinnens
gårdskyffen och som stundom bryter ut i
vansinnets ångestskrin. Varför skall den
ambitiösa romanskrivningen (naturligtvis är
det endast en liten krets av moderna
romanförfattare, som bära dessa kännemärken) ge
sig hän åt denna extrema subjektivism? Man
kan peka på många orsaker: misstro mot
känslan, moralisk skepticism, brist på in-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
