Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 23 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Revolution av filmtekniken? “Närbilder i tid.“ Pudowkin framlägger märklig teori

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

REVOLUTION AV FILMTEKNIKEN?

“Närbilder i tid.“

PUDOWKIN FRAMLÄGGER MÄRKLIG TEORI.

”The Observer” 31 januari 1932 innehåller en artikel av den store ryske
filmregissören V. I. Pudowkin, vars innehåll synes oss så betydelsefullt, att vi här
återge det in extenso. Pudoivkins försök med ”närbilder i tiden” skola måhända
visa sig lika betydelsefulla som D. W. Griffiths uppfinning av närbilden i
rummet. Artikeln är dessutom av intresse som ett typiskt och välskrivet
uttryck för en modern filmregissörs sätt att se och uppleva sitt material.

Sommaren 1931 deltog jag i en kongress
i Arbetspalatset i Moskva. Sammanträdet var
slut för dagen. Utanför på gatan regnade det
hårt, och vi måste vänta på att det skulle
sluta. Vattenkulorna studsade på
fönsterposten, ibland voro de små, ibland stora, tills
de upplöstes i luften. De voro i ständig
rörelse, stego och föllo i banor av olika slag,
i en invecklad men likväl bestämd rytm. Då
och då förenade sig flera regndroppar,
förmodligen på grund av vinden, till en enda
ström, som slog emot stenen och splittrades
i en genomskinlig och darrande solfjäder för
att åter falla ned.

Ett sådant regn! Jag stod blott och
betraktade det, men jag erfor ändå dess friskhet,
dess fuktighet och dess frikostiga överflöd.
Jag kände mig dränkt i det. Det rann från
mitt huvud ned över skuldrorna. Vid det här
laget borde jorden vara bräddfull och ur
stånd att dricka upp mera av det. Störtskuren

slutade plötsligt, och dess sista droppar
splittrades i skenet av solen, som åter framträdde.

Jag lämnade byggnaden, och då jag gick
genom den framförliggande planteringen,
stannade jag för att betrakta en man, som
gick och slog med en lie. Han var naken till
midjan. Ryggens muskler drogos ihop och
slappades av med varje slag av lien. Dennas
fuktiga blad reflekterade, då det lyftes,
solskenet och brast för en sekund i en skarp,
bländande flamma. Jag vek undan. Lien
begrov sig i det våta, raka gräset, som,
avskuret vid rötterna, sakta vek sig mot marken
med en rörelse så mjuk att den inte kan
beskrivas. Glimmande i det dansande
solskenet darrade regndropparna på de slokande
grässtrånas spetsar och föllo. Mannen rörde
sig framåt; jag stod kvar och betraktade. Och
ånyo kände jag mig på ett alldeles nytt sätt
gripen av storheten i vad jag såg. Aldrig
hade jag sett vått gräs sådant som detta!

23

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>