Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Marcus Lauesen: Franziska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Franziska, det kom så oförberett, det här, det
gick inte efter några regler, om Georg bara
hade skrivit, nej, det var omöjligt — döden
vet inte av några regler, eller människan
känner inte till dödens vanor. Så våldsamt
hade hon aldrig stött emot något främmande,
så brutalt hade aldrig förut något
ovidkommande slungats in i hennes liv — och då
hon sade till professor Sell: — ... det
kommer så oväntat. .. var det, som om hon
uttalade ett ord hon aldrig hade förstått; det
fick en alldeles säregen klang i hennes mun,
och som ett obegripligt eko slog det tillbaka
mot henne från rummets väggar, oväntat,
oväntat, ett ord som gällde något mer än den
händelse, som hon fått höra talas om. Hon
kunde inte känna någon sorg, därför att hon
inte visste vad som skett.
-— Herr professor Sell, jag måste be er
gå, tack för att ni kom till mig — jag måste
tänka — förlåt mig — det är mycket,
mycket. ..
— Det är mycket svårt — mitt varmaste
deltagande, professorskan . . .
Ännu en timme dröjde Franziska i Georgs
arbetsrum. Hon hade inte meddelat sin sorg
åt någon. Det hade inte skett någon
förvandling med henne eller i henne. Genom att
upprepa det många gånger för sig själv hade hon
lärt sig förstå, att Georg var död. Nu visste
hon det, hade redan vetat det en liten tid. Och
liksom för att skjuta ett faktum ifrån sig
skickade hon ett bud till Georgs syster, lät
hälsa henne, att hon själv var ur stånd att
ordna allt, som nu skulle ordnas, bad
familjen sörja för, att det inte kom några
besök, bad dem sörja för, att Georgs lik
genast fördes till krematoriets kapell. Hon
själv skulle före kvällen komma dit för att
vara med, när de smyckade kistan. De första
timmarna fingo de inte be henne hjälpa till
med något.
Ty när hon helt förstod, vad som skett, att
hennes man hade dött medan hon själv satt
och läste barnets brev och ägnade sig åt ett
dumt skratt, att en människa hade kommit
med det tunga budskapet till henne, och att
hon måst höra det tydligt och klart, innan
hon kommit att tänka på Georg, förstod hon
också, varför hans död inte vållade henne
sorg. När något hände hennes barn, visste hon
det långt innan budskapet nådde henne.
Hennes man kunde sjunka död till golvet, tjugu
minuters väg härifrån, utan att hon kände
någon oro. Överbringaren av dödsbudet kunde
befinna sig i hennes hus, i rummet bredvid
henne, utan att hon genom lyckta dörrar anade
det. Hon kunde stå och lära sig själv dessa
ord — Georg är död, Franziska — utan att
något i hennes hjärta fick sår, utan att det
slets bort ett stycke av hennes liv, av hennes
själ. Hon kunde stå en lång stund och se på
Georgs saker, förstå mycket av hans läggning
tack vare alla hans saker, förstå att alla dessa
ting voro döda liksom han, utan att det gjorde
ont i henne. — Då blev den gamla rädd.
Och som om en otänkt tanke, en outtalad
befallning hade varit herre över henne nü,
fortsatte hon att gå fram och tillbaka i hans
rum, började gång på gång det ovana arbetet
med en tanke, som sökte sig tillbaka. Hon
kunde inte följa den. Irriterad skakade hon
på huvudet, när hon erfor, hur hennes tankar
liksom susade eller flögo bort över det
längsta stycket i hennes liv för att stillsamt
sänka sig ned först i en skymning, där en
liten flicka lekte med dockor under ett
blommande mullbärsträd. Och en stor hund, som
hette Barry, kom och tog en av hennes dockor
i munnen och bar ut den på verandan . .’.
Hon försökte på nytt, men det blev ingenting
mer. Några små glimtar visade henne Georg,
arbetande, uppfyllande sina plikter,
vägledande; hon såg honom dirigera en
skol-orkester, en lång, smärt man med orörligt
ansikte, en hand som inte förstod att röra
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
