Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Ragnar Svanström: Lytton Strachey In memorium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kavaljer utan fruktan för det tadel, som
riktades mot honom. I grund och botten torde
han lia stått skäligen likgiltig mot alla
angrepp. Historiker i egentlig mening var
han aldrig, och han gav sig ej heller ut för
att vara det. Han skrev icke historia, men
han skrev om historiska ämnen därför att
han fann sig väl till rätta i det förflutnas
brokiga värld och därför att han hoppades
att med sitt finstämda instrument kunna
få fram toner och melodier, som en gång
levat i människors gärningar. Lytton Strachey
var amatör, även i detta avseende en
gentlemannaidealets fullödige representant,
som drog gränsen klar och skarp mellan
lekman och specialist. Han arbetade med
konstnärens krav och blick. I företalet till
sin första bok uttalade han de paradoxala
orden, att ”ignorance is the first requisite of
the historian”. Han menade därmed, att ju
flera de källor äro, som stå oss till buds,
desto svårare är det även att överblicka och
analysera. Det ligger ett visst mått av sanning
i dessa kvicka ord. Men ingen historiker av
facket skulle kunna godta dem, ty i grunden
innebära de ingenting annat än ett klart
underkännande av den historiska
forskningens möjligheter som vetenskap.
Lytton Strachey tog sig emellertid själv på
orden. Helt visst var han mera okunnig än
lärd. Och dock lyckades han skriva en bok
som ”Queen Victoria”, icke blott i fråga om
elegans och spiritualitet utan även skärpa
och djup överträffande allt vad som hittills
sagts om denna kuriösa person. I en liten
notapparat redovisade han för sina källor
och gav han belägg för sina påståenden.
Dessa noter visa en liten och begränsad krets
av källor. Mestadels är det fråga om mycket
lättillgängligt material. Nya och
överraskande bidrag av rent faktisk art gav han
icke. Det överraskande, det förunderliga i
hans skildring är hans tolkning av tidens
psyke. Bakom gestalter och händelser
skymtar och skimrar tiden själv, viktorianismen
i sin livskraftiga och frodiga om också något
formstela gestaltning.
Lytton Stracheys stil präglades av en
glänsande form och bars upp av lekande
spiritualitet. Den som skriver detta vill bekänna,
att han allt fortfarande förnimmer dess
tjusning i lika hög grad som när han första
gången fick en bok av honom i sina händer.
Denna stil var Lytton Stracheys lycka och
blev på sätt och vis hans olycka. Det var
den, som inspirerade entusiasmen. Det var
även den, som inspirerade alla de försök, som
gjorts, att imitera honom. Dessa försök ha
med få undantag misslyckats och kunde
knappast undgå att göra det. Det verkligt
förnäma med hans stil var ju nämligen dess
äkthet, dess originalitet, dess fullständiga
kongruens med författarens personlighet. Det
fanns i den ingenting, som var ansträngt,
krystat eller falskt. Stil och innehåll voro för
Lytton Strachey ett. Hans lärjungar eller
kanske rättare efterföljare och eftersägare ha
måst gripa till programförklaringar för att
försvara sig, förklaringar om en ny tids krav
på en ny art av historisk framställning
och lektyr. Strachey behövde aldrig
tillgripa dessa metoder. Han var i sin stilgivning
helt enkelt sig själv, och han var tillräckligt
talangfull för att våga och kunna vara sig
själv nog.
Utan Lytton Stracheys insatser skulle
Englands och världens litteratur under
efterkrigs-decennierna ha varit färglösare och fattigare.
Viktorianerna fingo i honom sin främste
uttolkare och deras ättlingar en av sina
största konstnärer.
Ragnar Svanström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
