Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 3 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

THOMAS MANN

GOETHE

SOM REPRESENTANT FÖR DEN BORGERLIGA TIDSÅLDERN

Nedanstående artikel utgör Thomas Manns bidrag till hyllandet av
Goethes minne vid jubileumshögtidligheterna i Weimar den 20—26
mars 1932. Förvärvat med ensamrätt för Sverige av
Bonniers Litterära Magasin.

Ställd inför uppgiften att yttra mig om
Goethe tar jag min tillflykt till ett minne, en
upplevelse, som kan skänka mig själv mod
och mitt företag berättigande, något som i
alla sådana fall är det bästa, det avgörande.
Jag frammanar de känslor, som bestormade
mig, då jag för många år sedan första
gången gick igenom Goethes barndomshem
vid Hirschgraben i Frankfurt.

Dessa trappor och rum voro mig så
innerligt välbekanta både beträffande stil,
stämning och atmosfär. Allt detta förenades för
mig i begreppet ”härkomst”, sådant det står
skrivet i mitt eget livs historia, och var
samtidigt porten till det oerhörda. Jag var
”hemma” och ändå en skygg och sentida gäst
i geniets ursprungssfär. Hembygd och storhet
berörde varandra. Det patriciskt-borgerliga,
det som i sin egenskap av barndomsmiljö
för en heros fått museal karaktär och blivit
föremål för långsamt växande pietet, det
värdigt ärbara, bevarat och helgat för sonens
skull, för hans skull, som lämnat det — hur
fjärran ifrån det gick icke hans färd! — och
växt till världsstorhet; jag stod och betraktade
det, jag insöp det, och kampen mellan
förtrolighet och vördnad inom mig upplöstes
i en syntes av ödmjukhet och självbejakelse:
i leende kärlek.

Jag kan inte tala om Goethe annat än med
kärlek, det vill säga: med en intimitet vars
otillbörlighet mildras genom den livligaste
känsla av det inkommensurabla. Att för allt
folket förkunna hans storhet överlåter jag åt
historiskt-kommentatoriska andar och
bildningsnaturer, som, rent kunskapsmässigt sett,
känna sig vuxna en behandling av det högsta
— vilket är något helt annat än att ha del i
hans substans och endast häri, alltså icke
i fråga om det andliga utan det mänskliga,
naturliga, finna ett slags rätt, en möjlighet
att blanda sig i samtalet. Endast med utgångspunkt
från den egna substansen, det egna
varat, således en viss familjär erfarenhet, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>