- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
18

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

<<big>sp>SVEN STOLPE</sp></big>

MADAME SALLERIN

Fragment uren ny roman.


Montfort-l’Amoury skulle stationen heta.

Jag spejade förgäves ut genom de rinnande
fönsterrutorna men kunde ingenting se. I min
kupé fanns bara en sovande bondkvinna,
som stank lök, så att jag med jämna mellanrum
måste gå fram till fönstret och dra till
mig några nypor frisk luft.

Ingenting skakar en rådbråkad kropp så
infernaliskt som en fransk tredjeklassvagn
av den gamla typen. För varje ny minut steg
mitt dåliga humör. Vart skulle jag egentligen
hän? Jag hade gått och dragit några dagar i
Paris och icke kunnat besluta mig för att
fara hem till Sverige igen. Så hade jag en
dag mött Wenner, den lille docenten Wenner
från Uppsala. Han stod som förstelnad
framför några arkaiska grekiska skulpturer i
en museisal och jag gick en vid ring
runtomkring honom, innan jag vågade antasta
honom. Jag hade alltid intresserat mig för
den lille hetsige mannen med de intelligenta,
sorgsna ögonen och den höga, alltid litet
fuktiga pannan. En annan gång skall jag
berätta om hans underliga fiasko i livet och
hans död långt inne i Afrika. Nu nämner
jag honom endast därför att det var han,
som kom mig att fara ut till den lantliga
villa, där jag skulle uppleva några av mitt
livs besynnerligaste och angenämaste dagar.

Tåget stannade med ett ryck, och när jag
såg på klockan upptäckte jag, att ungefär
den tid, som Wenner angett, hade förflutit
efter vår avfärd från Paris. Jag ryckte till
mig min väska, öppnade dörren och steg över
bondkvinnans sträckta ben ned på perrongen.

Regnet öste ned. Utom några tjänstemän
var jag ensam på stationen. Med uppvikt
krage gick jag runt det lilla stationshuset.
En fladdrande lykta lyste illa upp
gårdsplanen. leke en själ. Och var låg staden?
Rakt framför mig kunde jag endast
upptäcka en asfalterad väg, som försvann i den
regnande natten. Jag stod en sekund stilla
och kände mig olustig. Varför i helvete skulle
jag också lämna mitt stillsamma och trevliga
hotell inne i Paris för att ge mig ut på
landsbygden? Wenner hade försäkrat mig, att jag
efter bara ett par veckor skulle återfå mitt
lugn och hela mina nerver ute hos madame
Sallerin. Men vem var egentligen denna
madame Sallerin? Var höll hon hus?

Vid sidan om stationsbyggnaden upptäckte
jag en liten låg estaminet med ljus i fönstren
och steg över den leriga planen fram till dess
dörr. När jag öppnade den, slog en instängd
luft av tobak och vinångor emot mig. Några
män spelade sävligt biljard i rummet
innanför. Bakom baren stod en fetlagd kvinna.

Jag gick närmare.

— Förlåt, madame, jag är främling och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free